Mejerifacken vill försvara den kooperativa modellen som hotas av privatiseringar

Annonsen i Bangalores morgontidning visar mjölk som flödar ner i ett överfullt glas. Intill syns tre leende delstatsministrar som säger att de välkomnar utländska investerare. För S. Prakash från den fackliga mejerifederationen kom denna inbjudan som en chock.

[Ur nummer: 12/2011] – Jag visste att regeringen ville privatisera, men inte att planerna var så här konkreta, säger Prakash och fortsätter att översätta från hindi till engelska:
– Det står att den rika staten Karnataka erbjuder investeringsmöjligheter i den hälsosamma mejeriindustrin och att en konferens ska hållas på den internationella mässan i Bangalore den 16 december. Hela den globala livsmedelsindustrin är inbjuden.
Vi befinner oss på ett hotellrum i Bangalore i södra Indien. Det är kväll och vi ska upp tidigt nästa morgon för att följa mjölkens väg från bonden via det kooperativa mejeriet till konsumenten i staden.
Det är inte så många som känner till det men Indien är världens största mjölkproducent.
Mejeriindustrin är kooperativ, bondeägd, och den har skapat jobb åt 70 miljoner mjölkbönder på landsbygden och ytterligare 15 miljoner arbetare i mejerierna i städerna. Mjölken är fundamental för landets livsmedelsförsörjning .
Det indiska systemet liknar det som vi hade i Sverige innan vår landsbygd avfolkades. I byarna finns uppsamlingsplatser där mjölken kontrolleras och snabbkyls. Dessa kylningscentra äger bönderna själva genom sina mejerisällskap. Bönderna äger också de kooperativa mejerierna i städerna som servar dem med veterinär, foder, avelsdjur och fortbildning. Tankbilar kör mjölken från uppsamlingsplatserna in till mejeriet, där den pastöriseras, homogeniseras och förpackas i halvliters plastpåsar för att så snabbt som möjligt distribueras ut till återförsäljarna.
Dessa fakta behöver man känna till för att förstå vad som står på spel när Indiens enorma mejerimarknad ska öppnas upp för privat konkurrens och de transnationella företagens investeringar och uppköp.

Travar med mjölkbackar
Halv sex på morgonen står travar med mjölkbackar på gatan utanför hotellet. Det är mjölken som producerats dagen innan. Återförsäljare på mopeder hämtar mjölkförpackningarna för att distribuera dem. Längs med gatorna i Bangalore med över sex miljoner invånare finns tusentals återförsäljare med kylskåp; det är små mjölkbutiker. Stormarknadskedjorna har fortfarande inte etablerat sig.
Vi väntar på en taxi tillsammans med Rasendu Oza från IUL, den globala fackliga federationen, som för fyra år sedan satte igång ett jättelikt organiseringsprojekt.
En nationell federation för alla mejerifackföreningar i Indien, både inom kooperativen och inom den framväxande privata sektorn, har bildats. Den förkortas DEFOI och målet är att genom gemensamma krav och samordning skapa större förhandlingsstyrka.
Oza har varit fackligt aktiv på den numera nedlagda Unileverfabriken i Mumbai. Nu är han pensionär men fortsätter att jobba fackligt för IUL. Mejeri var en bransch som han inte visste så mycket om innan han började organisera den. Nu vet han desto mer. Fackföreningarna i Karnataka är väl fungerande och en bra avstamp för fortsatt organisering.
– Vi måste ta chansen att organisera fackföreningarna i denna sektor innan de transnationella företagen etablerat sig. Att slå vakt om den kooperativa modellen som bygger på socialt ansvarstagande för bönderna är viktigt. Priset på färskmjölken är fortfarande styrt av staten, säger han.
Faran med de privata företagen är att de kommer att använda mjölken till förädlade produkter som glass och sötsaker, där det finns större hållbarhet och större marginal.

Ett välmående sällskap
Det är fortfarande mörkt när vi åker iväg i taxin för att i sällskap med en veterinär besöka Tarahunese, ett mejerisällskap i en by några mil norr om staden. Det är ett av 1822 sällskap som ingår i kooperativet Bamul, Bangalore Milk Union Limited, som dagligen väger in 600000 liter mjölk.
Vi kommer fram strax efter sex och då är det full aktivitet. Solen har gått upp och bönder som mjölkat sina kor hemma kommer bärande på mjölkspannar i olika storlekar. Den minsta mängden som de får väga in är två liter och den lägsta fetthalten som accepteras är 3,6. Bönder som bor nära kommer med sina kor för att mjölka i sällskapets stall där det finns tillgång till mjölkmaskiner.
Det är ett välmående sällskap, lite av en modell för andra. På 1980-talet vägde de in 50 liter per dag, numera handlar det om drygt 1 000 liter. Det finns fyra mejerianställda: en som sköter datorn, en sekreterare, en kontrollant av mjölken och en hjälparbetare.
Bönderna har själva finansierat föreningshuset med subventionerade lån. Det har gått bra för dem. I snitt har de två eller tre kor per familj. De får betalt för sin mjölk var 14:e dag.
Den regelbundna inkomsten från mjölken är mycket viktig. Många bönder befinner sig i en utsatt situation. Den som har lånat pengar till utsäde och insatsvaror får inte betalt förrän grödorna är sålda.
– Många bönder har gjort personlig konkurs och det har lett till många uppmärksammade självmord, berättar Oza.
Veterinären Rangaswamy Baum har jobbat på kooperativet i 25 år. Varje dag åker han ut till mejerisällskapen för att kontrollera djuren.
– Bamul är ett väl fungerande kooperativ. Vi kan öka vår mjölkproduktion, det är jag övertygad om, säger han.
* Vilket är det största hindret?
– Det är att korna är undernärda.
* Hur kan produktionen öka?
– Idag producerar en ko fem till åtta liter mjölk per dag och mjölkas två gånger. Vi behöver bättre avel för att får fram lokalt anpassade raser som ger mer mjölk, vi behöver bättre foder och fler kor per bonde.
Men det är inte alltid så lätt. Han berättar att kooperativet importerade kor från Tyskland, men de blev så värdefulla att bönderna snabbt sålde dem vidare.

Motorväg på pelare
På vägen tillbaka till staden och mejeriet ser vi det moderna Indien växa fram. Bangalore är huvudstad i delstaten Karnataka som ligger i södra Indien. Landskapet är grönt, klimatet är behagligt och det är också en förklaring till varför Bangalore har blivit Indiens IT-centrum.
Moderna höghus byggs i utkanten och stora skyltar gör reklam för ”3 Bedroom, Luxary Apartment, Exotica”.
En motorväg på pelare byggs ovanpå den gamla infartsleden och kallas ”Fly Way”. Det görs både med maskiner och för hand. Kvinnor som bär kärl med cement på huvudet tippar ner den i den stora gjutformen. Det är en mångfacetterad bild. Fortfarande bor 70 procent av delstatens befolkning på landet.
På mejeriet blir vi mottagna av Prakash, ordförande i fackföreningen och sekreterare i DEFOI, samt av Bhagya Tadagali Krishna- musthy som är aktiv i kvinnokommittén på arbetsplatsen och i IULs Asienregion.
Bhagya jobbar med kvalitetskontroll av mjölken som kommer in med tankbilar från mejerisällskapen på landet. Hon är starkt engagerad i arbetet med att få fram hygienisk mjölk, det vill säga med så lite bakterier som möjligt. Sedan ett par år tillbaka är hon fackligt engagerad. Och det är fortfarande ovanligt med aktiva kvinnor. Det var Prakash som lade märke till hennes förmåga att kommunicera och leda.
Bhagya, som är tvåbarnsmamma, säger att hon som de flesta andra yrkesverksamma kvinnor i Indien är dubbelarbetande, arbetet i hemmet vilar också på henne. De bor tre generationer tillsammans.
Lite senare träffar vi kvinnorna som arbetar på mejeriet och som ingår i kvinnokommittén. De är alla tjänstemän och fackligt aktiva. De har bytt om och bär färggranna saris när de sitter runt bordet och tittar nyfiket på oss långväga besökare. De har minst lika många frågor som vi har. De vill veta allt om levnadsvillkoren i Sverige och berättar samtidigt om de egna.
En utmaning är att ta sig till jobbet med allmänna transportmedel, det blir ofta många byten. Facket har förhandlat fram en bensinpremie. Det finns inget stöd vid arbetslöshet, ingen möjlighet till socialbidrag och ingen allmän pension.
De tjänar som fast anställda 300-400 rupies (cirka 30-55 kronor) per dag beroende på hur länge de arbetat och vad de gör.
Det är männen som har de tunga arbetsuppgifterna och det är bara männen som får jobba nattskift.
– Det här är inget som vi vill ändra på, säger Bhagya.
Ett ganska så provocerande svar kan tyckas, men när hon berättar att skifttillägget inte är på mer än tre rupies per dag så förstår man att det inte är så eftersträvansvärt.

Sämre villkor på alla sätt
Vi följer mjölkens väg genom mejeriet. Ett stort problem för fackföreningen är det stora antalet kontraktsanställda som splittrar arbetskraften. Av kooperativets 1 440 anställda är 600 kontraktsanställda. Av dessa är 50 procent kvinnor.
Vid packlinjen är alla kontraktsanställda arbetare. De jobbar på dagsbasis och är inte med i facket. De har helt andra villkor än de fast anställda. De får bara lön för de dagar de jobbar. De har inga skifttillägg, ingen reseersättning, inga fria arbetskläder, ingen sjuklön eller andra rättigheter som föräldraledighet. De är anställda av en tredje part och omfattas inte av kooperativets trygghetssystem.
– Kontraktsanställningarna började för 15 år sedan. Det har medfört att vår fackliga styrka har reducerats. Med de transnationella företagen på marknaden som pressar priserna kommer det att bli ännu svårare att lösa, säger Prakash.
Han förklara för oss hur systemet med kontraktsanställda fungerar inom mejeriindustrin.
Lönen är 130 rupies per dag (knappt 20 kronor) men företaget betalar 160 rupies varav 30 rupies går till förmedlaren som inte gör något mer än att i stort sett inkassera pengarna. Förmedlingsföretagen ägs ofta av personer med mycket makt, det kan vara högt uppsatta politiker, den kan också vara ren maffia som det är svårt att rå på.
Kontraktsanställda och fastanställda hålls isär, de äter vid olika tider i kantinen. Maten är dyrare för de kontraktsanställda jämfört med de fast anställda trots att de tjänar mindre.
De kontraktsanställda bor sämre, ofta i slumområden, och lönerna är så låga att hela familjen, också barnen måste arbetar för att bidra till familjens försörjning. En trebarnsfamilj måste tjäna 350 rupies per dag för att överleva.
– Här finns orsaken till barnarbetet. Vill man komma åt det så måste man betala de kontraktsanställda löner som de kan leva på, säger Oza.
Bilden av mejerikooperativen är motsägelsefull. Å ena sidan finns ett socialt ansvar för den delen av arbetskraften som har en fast anställning och för ägarna, bönderna, som har en viktig och stabil inkomstkälla i mjölkproduktionen. Å andra sidan exploateras de kontraktsanställda.
Prakash berättar att hans fackförening driver att de kontraktsanställda ska kunna bli medlemmar i facket. Det är en förändring som han tror är nödvändig, men den kräver medlemmarnas stöd. Och frågan är kontroversiell. Om de kontraktsanställda ska ha samma lön och villkor ökar kostnaderna för mejeriet och pengarna måste tas någonstans. Han menar ändå att målet måste vara att alla arbetare ska behandlas lika.

Fotnot: Indien kommer snart att gå om Kina som världens folkrikaste land. För att möta den ökade efterfrågan på livsmedel vill Indien fördubbla mjölkproduktionen fram till 2020. Hur det ska gå till berättat vi i nästa nummer.