[Ur nummer: 12/2011] En morgon då det är avtalsrörelse och alla har bråttom att rapportera och luften känns full av elektriska laddningar gnuggar Lusen ögonen torra efter att ha gråtit en stund över den icke fungerande åldringsvården. Han sätter sig vid det runda redaktionsbordet, putsar de runda glasögonen med skjortärmen och säger med kristallklar, inte alls gnällig, inte alls gråtmild röst.

– Jag har läst Roland Poirer Martinsson, filosof på Timbro, och nu förstår jag varför åldringsvården måste vara dålig.

Det dröjer några sekunder innan vi kommer på vem han talar om, en filosof på Svenskt Näringslivs tankesmedja? Aha, det är tokhögerns man i Svenska Dagbladet, det är han som vill vara borgerlig på ett borgerligt sätt, och inte så som Reinfeldt, inte halvfolklig med framgångsrik politikerfru, nej utan borgerlig på ett borgerligt sätt så som man var förr, det man minns från barndomens pilsnerfilmer, då alla pratade konstigt i teve, han vill ha tillbaka allt det där som göms i brun mahogny, han vill ha hemmafru, hembiträde och naturligtvis prostitution, men på ett diskret och borgerligt sätt, allt har sin tid, också privatlivets behov, och det man ändå uppskattar mest är en söndagsstek med brunsås och ett glas rött. Allt det där som hör en alfahanne till.

Roland Poirer Martinsson skriver i SvD den 21 november 2011 som en kommentar till skandalen på Carema Care: ”Vinstdrivande företag inom omsorgen är viktiga, inte för att marknadsmekanismerna tvingar fram den bästa av världar, utan för att mångfalden pekar ut den som bär ansvar: Du.”

– Det är kristallklart, säger Lusen. Äntligen förstår jag varför vi har privatiserad och dåligt fungerade åldringsvård. Det är för att vi har brutit mot Guds kärlek, det är för att vi är onda av vår natur. Det är mitt fel. Det är för att jag bara tänkt på mig själv och inte tänkt på min mamma och sett till att jag blivit rik och har en förmögenhet som gör att jag kan sätta henne på en fint, privat och välfungerande åderdomshem.