[Ur nummer: 12/2011] Hans Lagerberg har i höst kommit med en bladvändare om Per Meurling, prästsonen från Småland som kom att mynta det bevingade ”den goda tonens pingviner”, ett uttryck som lever än idag. Sin bästa tid hade Meurling från 1930- till 1950-tal då han var författare och kritiker, stridbar marxist och intellektuell riksbuse mot det han uppfattade som god ton: borgerlig förljugenhet och pryderi. Han deltog med liv och lust i litterära fejder och politiska debatter och fick många fiender, men också de som beundrade hans oräddhet. Vedersakarna ansåg att Meurling var en pajas och landsförrädare sedan han spionerat för Moskva under kriget. Någon kanske känner till pornografen Meurling som skrev flåsiga sexnoveller åt porrförlag på 1960-talet – samtidigt blev han antikommunist och skrev lärda böcker om Shakespeare och franska revolutionen.

Idag har minnet av Meurling vittrat bort men den bristen har nu Lagerberg avhjälpt med Per Meurling, en intellektuell vildhjärna. Det är en livfull kartläggning av en komplicerad människa men det är ingen ren?odlad biografi, den är mycket mer. Lagerberg är en egensinnig biograf som gärna blandar in sitt eget liv. Med Meurling som vägvisare och måttstock frågar han sig vad en intellektuell är och vad denne bör göra. Har han själv som skrivande och intellektuell hållit måttet? Som vanligt blir svaren nästan pinsamt ärliga och självkritiska.

Hans Lagerberg föddes 1943 i Örebro, numera bor han i Stockholm. Uppvuxen i arbetarklassen utbildade han sig till lärare och har många år i yrket. Han är en brett kunskapssökande författare, med den lärda kollektivbiografin som signum. De senaste åren har han skrivit biografiskt om Hinke Berggren och lysande om relationen mellan Ivar Lo och Eyvind Johnson. I Förrädare (2000) gör han en historisk djupdykning i svekets och förräderiets väsen. Hans förra bok Lärarna (2007), om läraryrket och den svenska skolan, nominerades helt riktigt till Augustpriset.

Det är lätt att glömma bort att han skrivit hela nio romaner, ofta med en för Lagerberg typiskt blandning av fakta och fiktion och satirisk slängighet i stilen. I den senaste Fantombilden från 1995 kom uppslaget ur en verklig händelse. Lagerberg kallades till förhör av Palmeutredarna för att han i ett inkommet tips namngivits som tänkbar mördare. Han debuterade 1969 med romanen Vråkens flykt och återkomst som följdes av En sneglare. 1980 kom Saknar bildning, en spränglärd krönika över arbetarrörelsens kulturkamp. I Holger Nilsson bara reser (1982) gör Nils Holgerssons son?sonson en socialt kritisk resa genom Sverige. Den roman som berört mig djupast är Sorgeman och kärleken (1990), en personligt upplevd tragedi, skriven för att uthärda såren och sorgen efter en hustru som oförklarligt tagit sitt liv och lämnat maken med två små barn. Den vore inte en roman av Lagerberg om den inte samtidigt handlade om en lite ömklig och smålöjlig manlighet.

Hans Lagerbergs författarskap är en slags myllrande bataljmålning över de två senaste seklens samhällsliv ur ett folkbildar- och klassperspektiv. Hans till dags dato sexton boktitlar har format sig till en fortgående sextiotalsradikals självbiografi, där relationen mellan individen och kollektivet alstrar en rad svåra moralfrågor som författarjaget oförtrutet borrar i.