[Ur nummer: 12/2011] Det blev ett nej från Livs till slutbudet från de opartiska ordförandena. Ett riktigt beslut med tanke på att livsmedelsarbetarna förra årets fick sänkta reallöner med minus 0,6 procent. Nästan hälften tjänar mindre än LOs låglönegräns på 22 400 kronor i månaden. Att det behövs ett rejält lönelyft är svårt att ifrågasätta.

Livs avtalskrav ligger på 3,7 procent på ett år. Det slutgiltiga förslaget från Opo till nytt avtal handlar om en löneökning som ligger på 2,4 procent på ett år. Samtliga förbund inom Facken inom industrin har sagt nej och det är nu mobilisering som gäller för att få arbetsgivarna att förstå att det här är allvar.

Förra avtalsrörelsen var det mycket nära att det blev konflikt. Den här gången är risken ännu mera överhängande. Till skillnad från förra gången så har facken denna gång hållit ihop, både tjänstemän och arbetare har samfällt sagt nej till slutbudet. Det ger styrka.
Det känns också bra att LO-styrelsen uttalat sitt fulla stöd. Det känns också bra att Elektrikerförbundet tidigt uttalat att man med alla tillbuds stående medel stöder industriförbunden i de pågående avtalsförhandlingarna. Det handlar ju om att industrin ska sätta märket och då är det viktigt med samordning och stöd från de övriga LO-förbunden.

Är det värt att gå ut i konflikt för högre lön? Ja, mer pengar i lönekuvertet är det krav som har återkommit under hela avtalsrörelsen. Det är högst rankat. Andra krav har också förts fram men när medlemmar fått rangordna så har lönen kommit överst. De som jobbar inom livsmedelsindustrin ska inte behöva skämmas över sina löner, som de gör på Bob i Kumla (se förra numret av Mål & Medel).
Det går inte att backa in i framtiden. Lönerna måste upp. Företagen måste utvecklas. De måste bli mer kunskapsintensiva och de måste sätta hårt mot hårt gentemot handeln. Det är inte okej att handeln plockar ut stora vinster genom att pressa sina leverantörer.
Sverige går dessutom bra även om arbetsgivarna av taktiska skäl försöker påskina att så inte är fallet. Enligt dagsfärska siffror från SCB har BNP växt med 4,6 procent under tredje kvartalet 2011 jämfört med samma period året innan. En sådan stark tillväxt är inte vardagsmat enligt SCB och det är betydligt mer än vad som förutspåtts. Även internationellt står sig Sveriges tillväxtsiffror bra. Det är den svenska exporten av varor, en ökning med 9,9 procent, som bidragit mest till denna positiva BNP-utveckling.

Sverige ska gå i takt med Europa. En vägledning ger det avtal som IG Metall nyligen träffat inom stålindustrin i Tysk?land. Lönerna ökar med 3,8 procent. Avtalet gäller från 1 november 2011 till 28 februari 2013, det vill säga i 16 månader. Det är möjligt i ett land med betydligt lägre tillväxt jämfört med Sverige.

Vi lever i ett orättvist samhälle där den borgerliga regeringens politik leder till ökade orättvisor. Skattesänkningarna ihop med avgiftshöjningar gör att de som har jobb och hög lön får det allt bättre medan de som har jobb och låg lön eller är arbetslösa får det allt sämre. Det är en medveten strategi. Sakta håller Sverige på att förvandlas till ett låglöneland och det är detta som striden handlar om. Det gäller nu att hålla uppe lönerna och omvandlingstrycket. Att konkurrera med låga löner är förkastligt och oacceptabelt.