Att den språkliga kulturen hos de högre tjänstemännen är torftig är något som vi måste förhålla oss till som journalister. Hur återger vi vad en beslutsfattare säger utan att han eller hon framstår som förprogrammerad idiot?
Det är ett etiskt dilemma som vi måste lösa. Men hur allvarligt det är förstod vi inte förrän Lusen skickade ett mejl till oss med en länk till en doktorsavhandling.
En språkforskare Marie Nelson från Uppsala har följt sex personer på ett stort svenskt företag, lika många arbetare som tjänstemän, och funnit att det finns många alarmerande exempel på språklig fattigdom hos tjänstemännen. Deras arbetsuppgifter består i att via mejl lösa problem på engelska, de träffar sällan kollegor, har inga kollektiva raster, då de kan muntra upp varandra med roliga historier. De sitter helt enkelt fast på sina kontorsstolar framför plattskärmar under större delen av arbetsdagen.

Situationen för arbetare vid det klassiska löp­ande bandet är annorlunda. De kan småprata under arbetsdagen, skämta och munhuggas och slipper de högre tjänstemännens krav på att leverera problemlösnings-pm på engelska. Några möjligheter att utveckla språkets lekfulla (estetiska) sida har inte de högre tjänstmännen.

– Håller vi på att trilla dit? Håller vi också på att bli språkligt utarmade tjänstemän, undrar Lusen.
– Det där har du fått om bakfoten. Ge exempel på rik språkkultur hos löpandebandsarbetare.
– De går inte att återge i skrift, säger Lusen. Det är talspråkliga situationer, där det finns direkt mänsklig kontakt. Det handlar om en förmåga att skapa närhet, samhörighet och kollegialitet genom humor. Så här lyder ett exempel från avhandlingen. Det är Goran, Karlsson och Acke som talar om Conny:
Goran: han (Conny) är inte här idag
Karlsson: han gick hem
Goran: varför de
Karlsson: han mådde dåligt
Acke: han hade ont i huvet
Goran: jaså det är bara bevis på att han har nånting i huve eller hur
Acke: ja undrar hur fan man kan fååå
Goran: ja va sa du
Acke: hur fan man kan få ont i ett vakum
Goran: (skrattar)
Karlsson: (skrattar)
Acke: de bara de ja undrar

– Så enkelt är det, säger Lusen, men du måste lyssna mellan raderna.