Bild:

I en lagidrott lär barnen sig att om alla hjälps åt kan man åstadkomma något

– Man är väldigt lyckligt lottad när barnen vill göra något som man själv älskar. För mig är det hockey. Jag är tränare för ene sonen och dessutom spelar jag själv, men bara för att det är så kul, säger Magnus Wilhelmsson.

Om man ska träffa honom en eftermiddag är den säkraste platsen hockeyrinken i Fal­köping. Det är här laget, Falköping Blue Riders, håller till.
I klubbrummet står vunna pokaler på hyllorna och genom en glasvägg kan man se rinken. Där nere åker en av hans söner, Linus, 7 år, med hjälm och klubba. Han tar fart med skridskorna och skjuter en puck mot sargen. Magnus följer honom med ett uppskattande öga.
– Linus är väldigt stabil för sin ålder, han är 04:a, men brukar träna också med 03:orna. Det finns egentligen inga begränsningar för den som är sugen på att träna. Vi är en så liten klubb så alla får vara med. Det är samma med Rasmus, min äldste som är 01:a. Han kommer hit efter skolan minst tre gånger i veckan och tränar, och så spelar han match och cuper ovanpå det.
På eftermiddagen innan träningarna börjar, är det fri istid, halva isen är för klubba och puck, andra för fritt åkande. Alla är välkomna. Också motionärer.

Treskift funkar bra med hockey
Han berättar om sin vecka, denna jobbar han natt på Falköpings mejeri, där han är maskin­operatör och också ordförande i Livs­klubben. Han jobbar treskift och det funkar bra att kombinera med hockeyn. Det är egentligen bara eftermiddagsskiftet som ställer till det, han missar två träningar i månaden.
Därtill kommer det fackliga engagemanget som tar allt mer tid. Fackklubben har bara ett drygt år på nacken och det är många som ringer och vill att han ska engagera sig i deras problem.
– Som klubbordförande har jag ett stort ansvar. Ta bara schemaläggningen. En hel familj kan vara beroende av att den fungerar. Det måste jag ta på stort allvar. Det har blivit mycket fackligt arbete också på fritiden, det går inte att komma ifrån. När folk ringer måste jag svara.
Han fortsätter att berätta om veckan. Han slutar 6 på morgonen, åker hem och sover. Någon gång mellan 14 och 14.30 går han upp, käkar frukost och åker hit till hockeyrinken. Idag hade han med sig Linus. Pojkarna har puck, klubba, skridskor och hjälm i en box i ett förvaringsrum.
Det är mycket skjutsande, stöttande och snörande. Men det verkar inte vara allt för betungande. Hockey är det stora för honom, det är en lagsport och det är denna mentalitet som han vill förmedla.
– I en lagidrott lär barnen sig att om alla hjälps åt så kan de åstadkomma något. De lär sig visa respekt för medmänniskor. Här tillåter vi inte att någon hackar på någon annan. Och det är samma som på jobbet. Det ska inte finnas någon hackordning.
Sådan är Magnus vision. Det är drivkraften bakom det han gör. Alla ska kunna delta. Att hockey skulle vara en dyr sport håller han inte med om.
– Det är en myt. Hos oss kostar det 2000 kronor plus 300 i föreningsavgift. Utrusning kan man köpa till ett bra pris på Blocket. I och med att allt mer saker tillverkas i Kina har det faktiskt blivit billigare än när jag spelade i min ungdom. Idag kostar ett par bra skridskor på rea inte mer än en tusenlapp.
Som förälder behöver man inte göra mer än att ställa upp vid matcher och sitta i sekretariatet. Alla dessa insamlingar, lottovinster och salamikorvar undviker man. Det slutar ändå bara med att någon stackare sitter själv med 10 kilo osålda korvar. Fokuset är istället på att få barnen att bli lagspelare.
Förutom de två hockeykillarna som han tränar har han en liten kille som bara är ett halvår. Han har också en tös på två år.
– Hon har också prövat på att stå på skridskor, säger han och tar upp mobilen och visar en liten filmsnutt där hon håller i en klubba och i en trekantig kon.

Satsning för att få fler tjejer
Han skulle gärna vilja att dottern började spela, men hockey är fortfarande en pojksport. I klubben finns bara tre tjejer, men de försöker locka fler genom en speciell tjejsatsning.
• Vad säger din fru om all tid du lägger ner på att vara hockeypappa?
– Det har hon inget emot. Hon tycker ju om att se att pojkarna har roligt och gör något de gillar. Det är ju det man vill, men det finns en gräns. Det vet jag. Jag får inte träna på lördagsmornar. Så är det. Det är just nu vår enda dag i veckan som vi har tillsammans. Den är helig.