När författaren Jane Moréns mamma fick en stroke skildrade hon den smärt­samma processen. Det blev ett diktepos om vikten av att ta hand om varandra.

I sjukhusens väntrum sitter oroliga döttrar och söner. De har plötsligt tvingats förstå att också deras mödrar är dödliga. Jane Moréns diktepos Ansiktet i händerna (Migra förlag) handlar om den insikten, rotad i en högst personlig erfarenhet. Våren 2010 fick hennes mor en stroke.
– Jag fick en form av chock, mamma har aldrig varit sjuk. Jag började skriva inlägg om det i min blogg, utan att publicera dem. Men jag var ändå tvungen att skriva i blogg­rutan, för det kändes som att ”hallå, något har hänt!”

Den lilla världens drama
Jane Morén skildrar katastroferna i världen, långt från sjukhuset, och väver samman dem med den lilla världens drama: mamman som faller från stolen, som tappar larmknappen. Olika kriser som vi tvingas ta oss igenom.
– Man är så utsatt som anhörig. Min mamma är väldigt försynt och skulle aldrig kräva något. Istället kom jag rusande i stora stövlar och försökte göra allt bättre.
Både dottern och mamman i boken känner en stor ensamhet. Jane Morén återkommer ofta till den känslan, och tror att hon därför är extra känslig för äldre människors situation.
– De är ofta både ensamma och utsatta. Ändå är det konstigt, mamma har bott själv men det var först på sjukhuset det kändes som att hon var ensam.
Mot utsattheten kontrasterar den ömma tonen i boken. Modern skildras i kärleksfulla detaljer, dottern ser på sin mamma med ”sockervaddshår” och känner omtanke. Den känslan är fortfarande stark för Jane Morén:
– Man vill så gärna skydda sin mamma, säger hon.

Trött stämning på rehab
Men det är inte alltid lätt att ta hand om i vården. På sjukhuset fanns resurser, medan stämningen på rehabiliteringshemmet var en helt annan.
– Jag tror till och med personalen kände sig bortglömda där, som att det de gjorde inte var så viktigt. Det fanns en trött stämning, säger hon och fortsätter:
– Det är jättefarligt när man drar ner på resurserna och förändrar hela tänkandet. Vården blir bara en lista med saker man ska pricka av. Men vem ska vara där med sitt hjärta, ta hand om och hinna prata lite? Nu är det bara ”blöjor, mat, tops, jacka på, hejdå”.
Jane Morén tror att alla kan känna igen känslorna som boken väcker. Hon hoppas att folk läser den i ett enda svep.
Det blir som ett slags katharsis, att låta alla känslor som väcks i en själv bara komma.