Globala yrkesfacket försöker bygga union för mejerifacken

– Vi har försökt att samla de andra fackföreningarna till ett samarbete i Gujarat, men de har inte velat ställa upp, säger V J Katariyu, ordförande för fack­föreningen på Banas mejeri­kooperativ.

Han har inget svar på varför de andra inte velat vara med. Han har varit i kontakt med dem och vet hur deras villkor ser ut.
– Några har lite bättre lön, men å andra sidan har vi tryggare jobb, säger han.
Det här med trygga jobb är den stora frågan för arbetarna vid mejerikooperativen. Många kontraktsanställda är en faktor som försvagar facket. En annan är det dubbla intresse som uppstår om de anställda vid sidan om är mjölkbönder, det vill säga leverantörer av mjölk till mejeriet. Det är vanligt att mannen jobbar vid mejeriet och frun har hand om djur och tjänar pengar på det.
– Ungefär hälften av de anställda vid Banas är också mjölkbönder, berättar V J Katariyu.
När vi besöker Palanpur har han egentligen semester men avbryter den för att träffa oss på kvällen på hotellet. Han ger ett allvarligt, nästan bekymrat intryck, talar inte engelska, det krävs tolk för att vi ska kunna förstå varandra.
Han betonar att han inte är mjölkbonde och att majoriteten av de 500 medlemmarna inte heller är det. Därefter berättar han att de är 1300 fast anställda på Banas och 1000 kontrakts­anställda som framför allt jobbar med paketering av mjölk, smör, glass, mjölkpulver och sötsaker. De kontraktsanställda utför ett slitsamt jobb i högt tempo, tjänar cirka 140-160 rupies (18-21 kronor) om dagen och jobbar treskift. De har dock inga skifttillägg, ingen betald semester och får endast betalt de dagar de arbetar. Därför jobbar de så mycket de kan. Om de orkar jobbar de sju dagar i veckan.

Vann tvist i domstol
V J Katariyu har jobbat 28 år på mejeriet. De första tio åren var han timanställd och utan anställningstrygghet, men det var ändå lite bättre än att vara kontraktsanställd. Det systemet hade ännu inte införts i Indien.
Han jobbar på glasslinjen med att smaksätta. De är bara två fastanställda på hans avdelning. De övriga är kontraktsanställda. Han tjänar 10000 rupies (1300 kronor) i månaden och har 48 timmars arbetsvecka.
Det är mejeriets styrelse som beslutar vilka kontraktsanställda som ska få fast anställning. Facket försöker trycka på så gott det kan. Vart tredje år förhandlar facket om högre lön.
– Vi har också gått till domstol för att få alla tillägg i slutlönen vid pensionering. Det handlar om en rad förmåner som till exempel inflationsskydd, tillägg för skiftarbete och mattillägg. Den tvisten vann vi.
Själv har han tio år kvar till pension. Han går när han är 58 år och han tycker att det är långt dit.
– Det känns som om vi får väldigt lite tillbaka för det arbete som vi lägger ner.
Ett problem är den höga hastigheten på linjen.
– Vi har tagit upp detta, sagt att det varierar hur snabbt en person orkar arbeta. Det är inte samma för alla. När vi säger det till ledningen får vi till svar att om inte arbets­takten passar så finns det många andra som köar för att få jobb.
Rasendu Oza, från IULs regionkontor i Mumbai, känner igen problemen från andra mejerikooperativ. Han har lagt ner mycket tid på att få fackföreningar i Gujarat att gå med i den fackliga federationen DEFOI men ännu har han inte lyckats.
– Jag tycker att ni åtminstone borde bilda en paraplyorganisation för kooperativen i Gujarat. Varför gör ni inte det? frågar han.
– Jag vet inte, alla har olika åsikter, svarar V J Katariyu.
När Oza besöker fackföreningarna betonar han att DEFOI inte vill ansluta fackföreningar för att kunna säga att man har si och så många medlemmar.
– Vi är inte intresserade av att bara inkassera medlemsavgifter. Vi vill att medlemmarna ska kunna arbeta ihop så att de blir starkare tillsammans.

Avgiften behöver höjas
DEFOI växer i styrka, idag har federationen drygt 2000 medlemmar. Sex delstater har man organiserat. Nu står sex nya stora på tur, däribland Västbengalen och Kerala.
• Är det ett problem att arbetarna måste betala en extra avgift för att vara med i DEFOI?
– Ja, det är ett stort problem. Idag är medlemsavgiften symbolisk, i extremfallet bara en kvarts rupie (3 öre), men det gör att facket inte fungerar. Det är de politiska partierna som styr över fackföreningsrörelsen. Så ser det ut. Skulle medlemmarna betala mer i avgift så skulle de tvinga facket att göra mer, vara mer aktivt, se till att det blev resultat.
Enligt honom skulle det behövas runt 50 rupies (6 kronor och 50 öre) om året för att få en fungerande fackförening, inte minst kostar det pengar att jobba med organisering.
– Är 50 rupies mycket? Nej, inte om man tjänar 15 000 rupies (1950 kronor) i månaden. Fackföreningstänkandet har länge varit styrt av partierna i Indien. Det har inte tagits så allvarligt. Nu börjar man ta facket på allvar. Men det gäller att ändra arbetssätt, hitta nya vägar för att fackets förhandlingsstyrka ska öka.