När de borgerliga partierna vann valet 2006 började Lusen odla sitt utanförskap, inspirerad av poeten Gunnar Ekelöf och hans bysantinska bildvärld. Han tyckte att det stärkte honom i en känsla av mystik och uppror.
– Så här kan det inte vara, sa han.

Men så kom valet 2009. När de borgerliga också vann det på att bekämpa utanförskapet blev han osäker. Plötsligt var det så många som var utanför och gick på bidrag och fick sänkt sjukpenning, sänkt sjukersättning, sänkt a-kassa och höjd a-kasseavgift.
– Att vara eller inte vara. Det är inte längre frågan, sa Lusen och kände hur ilskan blossade upp.

Han insåg att han var föremål för en ekonomisk politik vars mål var ”minskat utanförskap”. Han erinrade sig poetens NEJ ur diktsamlingen Absetia animi, Non Seriam.
”varken varken eller eller
men något annat”

Han sökte ”något annat”, så var det, men det gjorde alliansregeringen också. Och nu blev han ännu olyckligare. Den har liksom poeten aldrig lyckats prestera någon exakt definition av utanförskapet. För det fick regeringen kritik av Riksrevisionen.
Finansminister Anders Borg försvarade sig i riksdagen med att utanförskap är ett samlingsbegrepp för ett samhällsproblem som inte kan kvantifieras med en enda storhet. (Riksdagens protokoll 2008/09:114).

Lusen kände hur det gick utför med hans utanförskap. Nu var det inte bara i den mystiske poetens sällskap han vandrade.
Det var också i den hästsvansprydde finansministerns.
– Vad har hänt med mystikens röst? undrade Lusen och sjönk ner på stolen framför det runda redaktionsbordet.

Han kunde inte längre behärska sig.
– Jag är ingen outsider, sa han och torkade ögonen medan han läste dikt 27 i samlingen ”Diwan över fursten av Emgión”:
”Den svarta bilden
Under silver sönderkysst
Det svarta bilden
Under silver sönderkysst
Under silvret
Det svarta bilden sönderkysst
Under silvret”
(och så vidare)