Livs nye lokalombudsman berättar om sitt förra jobb som väcker starka känslor

– Det är inte skämmigt, absolut inte, men det är heller inte något som man talar om. Det är jobbigt att behöva förklara för folk hela tiden vad man gör. Det blir som om man måste försvara det och det är så många som har fel föreställningar, säger Mats Löfström.
I 24 år jobbade han på Konvex destruktionsanläggning i Krutmöllan, en liten landsbygdsby några kilometer utanför Kävlinge i Skåne. Han slutade förra sommaren för att bli lokalombudsman i Livs region Syd, på lokalkontoret i Kristianstad.
Det är ett stort steg. Jag hade velat tala med honom om det utifrån ett besök på destruktionsanläggningen, men det gick inte.
– Mina tidigare arbetskamrater har dåliga erfarenheter av media. Om man jobbar där blir man mer eller mindre idiotförklarad och måste hela tiden försvara sig. Man blir faktiskt jäkligt trött på alla förutfattade meningar.
Hanteringen väcker känslor. Det handlar om självdöda djur, men inte enbart utan alla sorters slaktavfall som luktar när det inte är kylt.
•Är lukten jobbig?
– Man vänjer sig snabbt vid den. Man vet vad olika dofter kommer från. Det jobbiga är att lukten tränger in i porerna och sätter sig där. Det bästa sättet att bli av med den är att ta en bastu efter jobbet. Det brukade jag göra. Då svettas man ut lukten.

”Man måste förklara”
Han säger att det alltid varit i stort sett samma reaktioner på jobbet.
– Man får frågan hur man kan jobba där och då måste man förklara att det är en nödvändig verksamhet, djur blir sjuka och självdör och de måste tas om hand. Det är alla sorters slaktavfall. Från gris, nöt och fågel och det kommer från hela landet.
• Tror du att det nya miljötänkandet som handlar om att ta tillvara och återvinna avfall har påverkat fördomarna? Man kan ju säga att det Konvex gör är ett exempel på det som inom hållbar utveckling kallas ”Gröna jobb”.
– För dem som jobbar där tror jag inte att det spelar någon roll vad det kallas. De gör ändå samma jobb och en del människor tycker att det är obehagligt med döda djur och slaktavfall.
• Är det bra betalt?
– Nej det kan man inte säga, men vi ligger cirka 20 kronor över avtalet, har 130 kronor i timmen, det är slakt- och charkavtalet vi går på, och så kommer skift och ob-tillägg.
Han började på destruktionsanläggningen när han var 18 år, det var sommaren 1987. För honom var det ett ganska naturligt steg . Man kan säga att det låg i familjen. Hans farfar började jobba när fabriken startade 1957 och blev arbetsledare. Hans far jobbade också där liksom hans mor och ett syskon.
– Jag var den siste. Efter mig kommer inte någon ny, säger han.
Det var som sagt ett sommarjobb, men han var trött på att läsa och så blev han kvar. Hans far var där. Han var inte så glad åt att sonen började, tyckte att han skulle läsa mer, men han fick ju bestämma själv.
– Jag började som processoperatör. Man fick lära sig genom att gå bredvid den som kunde jobbet. I kontrollrummet var det så mycket lampor som man skulle hålla reda på att man drömde om det på nätterna i början. Man fattade inte hur man skulle kunna lära sig, men det gjorde man, det gällde att hitta logiken i det.

Driften pågår dygnet runt
Det var väldigt liten omsättning. Folk har trivts bra med jobbet. Arbetet är väldigt självständigt, anläggningen går dygnet runt och på natten sköter man det hela själv. Då är man bara två stycken.
– Jag är 42 år. Jag var näst yngst på anläggningen. Det säger en del om hur få som slutar. Sjukfrånvaron är också låg.
Han berättar att de fortfarande tar BSE-prover på djuren. Det är kor och får som de skär skallarna av och så tar de ut en bit av hjärnan med en sked och skickar till provtagning hos Jordbruksverket för en snabbtest. Om det visar sig att det är positivt går det till England för ett definitivt svar. Hittills har bara ett varit positivt .
• Tog du sådana prover?
– Ja, det gjorde jag, stod hela dagarna och skar skallar. Jag har gjort allt i anläggningen, jobbat i mottagningen, lossat, kört truck. Övervakat driften, panncentralen, kylanläggningen, suttit i kontrollrummet.
• Det här är jobb som inte har så mycket med mat att göra?
– Nej, inte mer än att det är avfall från livs­­medelsproduktionen. Det är självdöda kor, hästar, minkar, allt som inte går till slakt, och djur som råkat ut för olyckor. Det ska finnas veterinärprotokoll. Det är mycket viktigt.
• Hur kommer det sig att du började jobba fackligt?
– Jag har aldrig kunnat hålla tyst. Jag tyckte också att det verkade intressant att vara med och påverka.