Ibland hälsar jag på vänner på deras jobb. Det är ofta rätt så trist. Man blir förpassad till något kalt fikarum där man på sin höjd kan snika åt sig en banan eller en bit rättvisemärkt mörk choklad. Det är alltid den mörka som ligger kvar eftersom det bara är den ljusa som är ätbar.
Det är särskilt trist för mig som gillar att snoka. Bara så där i största allmänhet låta hökögon glida omkring. Ibland har folk egna rum eller i alla fall skrivbord och hyllor. Det brukar inte hjälpa så värst, om man får komma dit. Allt intressant, om det ens existerar, är instängt i pärmar eller kodade datorer. Och det är nästan aldrig någon som har eget godis. På sin höjd nikotintuggummin.
Det är bara en vän som har en särskild pärm. Högt upp på en hylla. Där det med stora bokstäver står OKUNNIGA BESLUT.

Nu ska jag inte alls fördjupa mig i vilken kommunal verksamhet vännen jobbar. Och vilken del av allmänheten just de okunniga besluten drabbar, vad de kostar eller vem som fattat dem. Utan bara stanna vid tanken.
Stockholms kommun har just nu 40100 anställda. (Det är drygt 2000 färre än förra året, de flesta jobben har försvunnit från omsorgen, om någon undrar, angående okunniga beslut.) Långt ifrån alla har en egen hylla att sätta pärmar i, för många är det de smala plåtskåpen som gäller. Men ponera att hälften av dem utrustades med var sin pärm att förvara ”okunniga beslut” i. Det är en kilometer pärmar.

Fast de kan ju vara tomma också. Säk­ert. Jag har sett den där pärmen. Inte för nära, hon är vaksam goda vännen, men den är inte tom. Däremot kan ju samma okunnigheter uppdagas, gång på gång. Som om man i regeringsbyggnaderna skulle samla all okunnighet som ligger till grund för fattade beslut om sjukförsäkringssystemet. Fast det har man visst redan gjort, om än inte i pärmar. Där kunde man för resten också fixa hyllor för Cyniska beslut.

Sen kommer naturligtvis frågan vad man ska göra med alla dessa pärmar. Det är ju ingen mening att bara ha dem stående på rad. Det sänker bara arbets­moralen.
Tja, man skulle kunna införa en särskild vecka, en dag räcker nog inte, då pärmarna öppnades och gicks igenom. Rannsakningens vecka. Ångerveckan. I god tid innan valrörelser förstås. Man kan ju tänka sig hur heta en del av dessa pärmar skulle vara för oppositionen.

Sen får man ju inte vänta för länge förstås med att öppna de där pärmarna. Om man nu till exempel redan rivit en sluss eller byggt kvarter som sedan hamnat under vatten­ytor, utan att skaffa sig kunskap som hur det skulle bli, så kan man ju lika gärna skicka pärmarna på återvinning direkt. ”Vad var det jag sa” är ju bara lite småkul för stunden. För den som sa.
Kanske är det något annat som behövs. Gigantiska utbildningsprojekt i hur man får beslutsfattare att inte fatta just de okunniga besluten? Förmodligen billigare i längden för skattebetalarna än de okunniga besluten.

Det är sånt jag sitter och tänker på medan jag försöker tugga den där mörka rättvisechokladen. Och undrar hur det kan fort­gå. Att den ljusa äts upp, den mörka blir kvar. I fikarum efter fikarum. Utan att någon gör något åt saken vid själva upphandlingen. När kunskapen nu finns.

—
Annaa Mattsson 1951-2012
Annaa Mattsson, som varit Mål & Medels kåsör i nästan 30 år, har hastigt avlidit. Vi publicerar nu hennes sista kåseri som hon skrev strax innan hon dog.
Annaa föddes 1951 i Uddevalla. I början av 70-talet flyttade hon till Stockholm, gick på Journalisthögskolan och började 1975 arbeta som journalist.
Efter att hon hade jobbat på bland annat Västgöta-Demokraten, Bohusläningen, Huvudstapress och SIA anställdes hon som journalist på Mål & Medel 1983 och jobbade fram till 1987 då hon sade upp sig för att börja frilansa. Hon fortsatte att medverka regelbundet med sina omtyckta kåserier.
Annaa var medlem i Socialdemokraterna och aktiv både som valarbetare och i sin s-förening. Hon var också aktiv i miljörörelsen, då främst Jordens Vänner. Hon brann för folk­­bildnings-, jämställdhets- och hbtq-frågor.
Livskamraten Björn Eriksson träffade hon
i miljörörelsen. Med honom fick hon barnen Molly, Siri och Egil som nu är hennes närmast sörjande. Björn gick tidigt bort och något som hon ofta återkom till i sina kåserier var livet som ensamstående mamma. För­utom barnen och politiken, så stod Irland henne varmt om hjärtat, ett land som hon besökte många gånger.
Malin Klingzell-Brulin