Boktitel: Jag ska egentligen inte jobba här • Författare: Sara Beischer • Förlag: Ordfront, 2011
l Moa ska aldrig bli som arbetskamraten Eva, som köper kakor till sina pensionärer efter arbetstid. Romanen handlar om den 19-åriga tjejen Moa, som får sitt första arbete på ett äldreboende.
Till en början finner Moa de huddallrande kropparna motbjudande. Hon saknar helt det omvårdande handlag som är en förutsättning för att handskas med äldre människor. Trots att hennes chef säger att det bara krävs simpelt bondförnuft för att klara arbetet.
Hon äcklas över kropps­vätskor och lukten av ammoniak. Först betraktar hon pensionärerna som tomma automater, som inte har någonting att ge bakom den dementa blicken.
Egentligen drömmer Moa om att vara en framgångsrik skådespelerska.
Hon betraktar tiden på äldreboendet som en icke-permanent fas, ett nödvändigt ont som hon måste genomlida tills dagen kommer då hon aldrig mer behöver byta en blöja på en pensionär.
Sara Beischers debutroman kommer lägligt, efter en höst där vi hade börjat vänja oss vid vårdskandaler på löpsedlarna. I nyhetsrapporteringen har nya avslöjanden om vidlyftiga vinster hos de privata vårdbolagen avlöst varandra.
Men boken är ingen stridsförklaring mot en havererad äldrevård. Här finns inget politiskt brandtal inbäddat mellan raderna.
”Jag ska egentligen inte jobba här” är i stället en välskriven roman som skildrar den underbemannade åldringsvården, utan att bli en eländes­skildring.
Boken sätter fokus på stressen och undermåliga arbetsredskap inom vården. Undersköterskorna lyfter de äldre med sina bara armar och använder platshandskar stora som Kalle-Anka-handskar för att hjälpa pensionärerna med hygienen.
Sara Beischer gestaltar Moas utveckling med en övertygande precision. Moa växer till en människa som erövrar nya vyer på åldrande och finner nya perspektiv i vardagen.