Det var 70-talets punk- och new wave-band som blev den avgörande musikupplevelsen i min ungdom. Insikten kommer när jag läser biografin The Clash – Strummer, Jones, Simonon, Headon där bandet med egna ord berättar sin historia. Boken är snyggt formgiven med mycket fotografier och nördfakta kring skivor och turnéer. Inte minst får vi bakgrunden till de legendariska låtarna. Jag minns när jag hörde den första singeln: ”White Riot” och ”1977”. Energin tog andan ur mig. Det handlade om riktiga saker. Sedan dess har jag älskat The Clash, främst för att de var originella och nydanande, men också för att de vågade vara politiska och verkligt antiauktoritära. De spelade ofta på stödgalor, stödde frihetsgerillor, kunde bjuda aboriginer att tala på konserterna. Fansen fick alltid komma backstage och snacka med bandet. Och deras kläder var snyggast.
The Clash föddes i maj 1976 då gitarristen Mick Jones frågade basisten Paul Simonon om han vill vara med i Micks band. De två frågade sångaren i ett pubrockband – Joe Strummer – om han ville vara med. Joe hade just sett Sex Pistols och insett att hans gamla band var gårdagens nyheter. De tre började repa med Terry Chimes på trummor. I bakgrunden fanns organisatören Bernie Rhodes. ”Han fokuserade på vår energi och vi återgäldade med att vara riktigt bra på det vi gjorde”, säger Joe. ”Punken var ett utlopp för ilska”, säger Mick, ”det var så mycket som behövde sägas, som inte blivit sagt förut.”

Våren -77 kom debutskivan ”The Clash”, en klassik punkplatta som hade influenser från reggae och dub, eftersom Mick och Paul växte upp med västindiska grannar och bandet formades av mångkultur. Bandnamnet som betyder ”sammandrabbning” kom från tidningarnas rubriker och löpsedlar. ”Det speglade hur vi kände och lät”, säger Joe. Som textförfattare var han fast rotad i samtiden, skrev om sådant han kände till. Texterna handlade om kravaller, fattigdom, bostadsbrist, rasism, drogproblem, arbetslöshet.
Efter genombrottet övertog Nicky ”Topper” Headon trummorna. Med honom blev Clash en unik sammansättning musiker. De vägrade sälja sig på branschens villkor, med Joes ord var de ett band som ”säger sanningen som vi ser den och inte låter sig köpas”. Gjorde de ett dubbelalbum, London Calling, eller ett trippel­album, Sandinista, tvingade de skivbolaget att sälja till priset av en LP för att fansen skulle ha råd. Clash förblev ett upproriskt punkband men musikaliskt så utvecklades de med nya stilar från skiva till skiva, tog in soul, funk och rap, mycket tack vare ”Toppers” skicklighet.

Clash kom lite överraskande ur medelklassen. Joe skickades tidigt till internatskola, hatade det, gick ut med dåliga betyg och försörjde sig som gatumusikant och ockuperade rivningskåkar. Mick växte upp övergiven av sina föräldrar hos mormor och hennes två systrar, judar med ryska rötter. Paul kom från det fattiga och mångkulturella Brixton men hade fått ett stipendium till en konstskola. ”Topper” fick en normal uppväxt i en musikfamilj. Ironiskt nog var det hans drogmissbruk som fick bandet att upplösas. Han fick sparken av Joe som sa att han inte kunde sjunga mot knark när ”Topper” satt stenad bakom trummorna. Då var det 1983 och bandet hade turnerat jorden runt, gjort många skivor i ett rasande tempo, de hade brunnit för sin sak utan att förlora sig själva på vägen. Till slut gick de in i väggen.