Jag har haft anledning att fundera mycket på hur en bra chef ska vara. På min arbetsplats har chefer bytts ut, bytt plats, med mera. Det har gett mej anledning att fundera på hur jag, vi i klubbstyrelsen och mina arbetskamrater tycker att en bra chef ska vara.

Det är väldigt personligt hur man ser på det. En del personer vill bara bli lämnade ifred och sköta sitt jobb i lugn och ro. En del har ett behov av att känna att chefen ”ser” dem. En del berättar det mesta för sin chef och en del tycker att chefen inte har det minsta att göra med deras privata liv. Det ställer stora krav på chefens ledarskap och empati.

Att chefen ska vara lätt att prata med och att det man säger stannar där, om det är det man vill, är väl självklart?
Chefer ska ta tag i problem vi har, om det är med andra chefer eller om det är med en eller flera arbetskamrater man har bekymmer. Chefer ska se om någon har bekymmer trots att personen själv kanske inte säger något.
Chefer måste kunna medla, ”se sanningen” när flera personer har olika berättelser om något som hänt. Det viktigaste av allt, de ska vara rättvisa. Och alla berörda ska känna sej rättvist bedömda. Det är nog inte så lätt gjort.
Som arbetskamrat vet vi inte allt om varandra men chefer vet kanske mer och måste ta hänsyn till det, vilket gör att vi inte alltid förstår deras handlande.
De ska följa allt som de är satta att följa, såsom företagets policy, lagar och avtal, men också ”lokala sedvänjor” , sådana traditioner som blivit oskriven lag. Som till exempel jordgubbar till midsommar.

För några år sedan blev vår vd sjuk och en person som varit i företaget länge tog över jobbet. Det blev en väldigt tuff vår för alla i företaget och till midsommar glömdes av olika anledningar, som jag inte riktigt vet orsaken till, jordgubbarna som vi fått i många år bort. Men jag som var klubb­ordförande blev vansinnig över att vi som kämpat så hela våren sedan inte ens var värda jordgubbar till midsommar. Vi fick besök av en tilltänkt ägare (som sedermera blev ägare och ny vd), som ville prata med Livs­klubben, och de pratar fortfarande om hur arg jag var över de där jäkla jordgubbarna. Men nu i efterhand: det var ju bara jordgubbar, inte guld.
Men den historien speglar hur en liten sak kan bli stor om man tror att det har gjorts med en vilja att förminska andra människor.
Ibland kan jag känna att jag som klubb­ordförande och att vi ar­bets­kamrater med rätta ska ha höga krav på våra chefer. Vi som klubb kräver att lagar och avtal ska följas, helst perfekt.

Vi är alla olika och ska se på varandra med empati, förstå att vi alla är människor med olika syn på saker. Ibland känns det som att chefer försöker göra det lätt för sej och avskärmar sej från oss som står i beroendeställning och påverkas av deras göranden och låtanden.
Men saken som jag vill komma till är att vi vill att alla ska vara mänskliga och att det ibland ställs krav på oss som skulle göra oss till robotar. Det gäller både våra chefer och oss själva som arbetare.

Att vara människa är att inte alltid att vara perfekt.
Att vara människa är att ibland göra fel men att kunna be om förlåtelse.
Även chefer är människor och på annat vis vill vi inte ha dem. Så min slutsats är att den perfekta chefen liksom drömprinsen bara finns i sagorna. Och tur är nog det!
Marie Hansson
—
Marie Hansson kallas för Misan och är 40 år. Hon jobbar på Trensums Food i Tingsryd sedan 1995.
Hon är gift och har tre döttrar och tre hundar i familjen.
Fritidsintressen är hundarna, att läsa och att odla blommor i familjens inglasade uterum. ”Då njuter jag!”
Just nu läser hon Kärleken till Frank av Nancy Horan och den senaste film hon såg var Sherlock Holmes 2. Hon lyssnar helst på Thå­ström, Stefan Sundström och Laleh.
Hon gillar att äta god mat men vill helst slippa laga den själv. Istället kan hon ställa upp och baka.