Enligt de beräkningar som gjorts ligger Livs organisationsgrad på cirka 80 procent. Med internationella mått en mycket hög siffra men ändå ett underbetyg. För det innebär att var femte livsmedelsarbetare står utanför facket. Det är inte bra. Facklig styrka bygger på att så många som möjligt är med.

Det gäller att skilja på organisationsgrad och antalet medlemmar. En facklig organisation är inte per automatik stark för att den har många medlemmar, det som spelar roll är hur många inom branschen som är organiserade.

Antalet anställda inom livsmedelsindustrin har sedan slutet av 1980-talet i stort sett halverats. Det finns många orsaker till detta.
Genom den reglerade jordbrukspolitiken behövde livsmedelsindustrin inte anstränga sig. Det utgick exportbidrag för att exportera lågt förädlade produkter. Den svenska industrin behövde inte slåss med omvärlden. Avregleringen av jordbruket innebar kraftiga neddragningar, speciellt inom mejeri- och köttindustrin. Det ansågs vara en nödvändig strukturomvandling för att komma till rätta med den överkapacitet inom jordbruket som konsumenterna fick betala för via skattsedeln och matpriserna.

På den tiden riktade Livs skarp kritik mot industrins företrädare och menade att de borde tro på sig själva och satsa på den internationella marknaden. Industrin stod inför ett vägval. Antingen kunde man satsa på export eller så kunde man dra ner produktionen till att stämma överens med den inhemska marknaden.
Förbundets uppfattning var att företagen skulle satsa på ökad internationalisering. Det gällde, menade man från fackligt håll, att våga satsa, ta risker och hålla sig framme så som de danska vännerna gjorde på andra sidan sundet. Kunde de så kunde vi.
Inför EU-inträdet för 15 år sedan var entusiasmen stor. Nu skulle Sverige bli livsmedelsexportör och det skulle leda till nya jobb. Och fortfarande finns det de som lever på hoppet. Hit hör Livsmedelsföre­tagen, Li, som hoppas på en fördubbling av livsmedelsexporten till 2020.

I Jordbruksverkets rapport (2011:29) redovisas en helt annan bild av verkligheten. Antalet jobb inom livsmedelsindustrin har de senaste 15 åren kraftigt minskat i antal. Cirka 12000 jobb har gått förlorade och det är de stora företagen med fler än 200 anställda som det gått sämst för, framför allt gäller det företag inom slakt- och chark samt mejeri. Konkurrensen utifrån har varit mycket tuff då importen av jordbruksvaror och livsmedel nästan tredubblats.

Ett ljus i mörkret är att det gått betydligt bättre för små och medelstora företag. Antalet anställda har ökat med cirka 4000 personer och antalet företag har också ökat. Om man räknar bort företag utan anställda, som ökade mycket kraftigt, så var det ändå en relativt stor ökning. Småföretag med 1 till 49 anställda ökade med 251 företag eller 17 procent. De medelstora företagen ökade med elva företag medan de större minskade med 16.

En slutsats man kan dra av detta är att det finns medlemmar att värva i de små och medelstora företagen. Det är också viktigt att det bildas klubbar på dessa arbetsplatser. Det är också något som Livs har satsat på. Lokal­ombuds­männen gör här ett lovvärt och viktigt jobb. Facket måste finnas där de nya livsmedels­arbetarna finns.

Frågan är vad medlemmarna på de små och medelstora arbetsplatserna vill använda facket till? Om inte förr så kommer ett besked på Livs kongress 2013. Alla arbetsplatser med minst tre medlemmar har rätt att bilda klubb och skicka ett ombud. Det är något att se fram emot. Tänk vilka nya och spännande diskussioner det kan bli.