Utbytbarhet och identitetsarbete är titeln på ett kulturmanifest som John Swedenmark på LO-tidningen eller på den till Arbetet namnbytta tidningen, har skrivit. Detta har väckt grubblerier hos den lilla Lusen som gömt sig på Mål & Medels toalett.

– Jag är inte utbytbar, mumlar Lusen om och om igen, medan han väntar på att någon ska bulta på dörren och säga att han är saknad, att hans verksamhet som går ut på att skriva identitetsskapande notiser är i allra högsta grad nödvändig.

Men det kommer ingen. Han drar i vattenlåset och lyssnar på vattenfallet och undrar vad det innebär? Är han och alla andra löss utbytbara. Är kampen för kollektiv identitet överspelad?

– Jag vill inte, viskar Lusen med vattenfyllfda toastora ögon. Je ne veux pas. Det låter faktiskt bättre på franska.

Hur länge har han suttit här instängd på toaletten med en hand om vattenlåset? Det vet han inte, kan vara i dagar, veckor, månader. Det finns ju vatten att dricka och annat att äta, som till exempel tandkräm och gulnade tidningar.

– Det här är vår kamp, viskar han.

En gång i tiden var notiser om kollektiv identitet en viktig del av vår kamp, det var vi eller dom, medlem eller guling, strejkande eller strejkbrytare. En gång i tiden var kamp och identitet samma sak. Arbetarens identitet utgick från hans eller hennes ställning i produktionsprocessen, men allt förändrades när den industriella matproduktionen tog över. På bagerier, mejerier och slakterier blev arbetarna degraderade och utbytbara. Då blev facket tvunget att skapa en kollektiv identitet som byggde på centraliserad beslutanderätt över strejkvapnet, och att aktivera gränserna mot icke-medlemmar och potentiella strejkbrytare och deaktivera gränserna mot organiserade arbetare i andra förbund och andra länder.

– Jag hatar mitt liv, viskar Lusen. Je déteste ma vie. Det låter bättre på franska, anspråksfullare och mer filosofiskt, i vart fall för alla som inte förstår de främmande orden på de andras språk.