Natasa Stojkovic vet hur det är att vara invandrare

Få ombudsmän har invandrar­bakgrund, ännu färre vet vad det vill säga att vara papperslös, men desto fler medlemmar har numera dessa erfarenheter. Det gör Natasa Stojkovic till en stor tillgång.
På Livs kongress i Umeå 2009 gjorde Natasa Stojkovic djupt intryck på alla som deltog. Hon talade för en motion om de papperslösas rätt att organisera sig och hon talade utifrån sina egna erfarenheter.
Då var hon klubbordförande på Vin & Sprits lager i Årsta. Idag, tre år senare, är hon ny på jobbet som lokalombudsman i region Öst.
Nu är vi på väg till årsmöte på Delicato, kakfabriken i Huddinge, som Natasa ska hålla i. Stockholmstrafiken klara hon som en dans. Ändå är det inte länge sedan som hon tog sitt körkort. Det var ett villkor för att hon skulle bli antagen till ombudsmannautbildningen.
– Jag trodde kaxigt att det fixar jag under semestern men det var inte alls så lätt som jag trodde.
Rätt snabbt gick det i alla fall för henne att ta körkortet och hon har redan hunnit få mycket träning bakom ratten. Lite typiskt för Natasa är det nog också, att våga, inte se svårigheterna utan möjligheterna.

”Bra människor”
Hon reflekterar över det stundande årsmötet på Delicato, att det är många invandrare som arbetar där.
– Det är en bra klubb, bra människor. Jag har hunnit vara med på flera av deras medlemsmöten och lärt känna många av dem som jobbar där.
Eftersom hon själv har samma bakgrund vet hon att det gäller att tala så att alla förstår, inte svänga sig med knepiga uttryck.
Hon berättar att klubben på Delicato inte har mandat att förhandla. De som sitter i klubbstyrelsen är ganska så nya och saknar tillräckliga kunskaper.
– Jag sköter förhandlingarna tills de i klubbstyrelsen känner sig säkra på sin sak och säger att de klarar sig själva. Det gäller att de är trygga när de tar över förhandlingsmandatet.
Utöver årsmötet på Delicato har hon fyra andra årsmöten till inplanerade i sin almanacka.
– Det här tycker jag är väldigt roligt. Det är ett sätt att lära känna medlemmar som jag inte träffat tidigare.
Hon kommer från Vin & Sprits lager, jobbade där i tio år med utlastning. Innan var hon butiksanställd.
– Men det var inte riktigt min grej, konstaterar hon.
Hon var redan då fackligt aktiv, var medlem i Handels och klubbordförande.
– Jag gick alla utbildningar som man kunde gå. Jag glömmer aldrig den diskussion som vi hade om bemanningsföretag. Jag kommer speciellt ihåg hur en av de manliga deltagarna bestämt hävdade att sådana företag inte skulle kunna etablera sig i Sverige, kallade mig till och med lilla gumman när jag hävdade det motsatta.
Hon är från Serbien. Det var hennes pappa som uppmuntrade henne att resa till Sverige efter att hon avslutat sina studier. Hon hade en morbror här.
– Jag kom till Sverige samtidigt som kriget bröt ut hemma och jag kunde inte återvända. Jag gjorde vad jag kunde för att få stanna. Det var detta som jag berättade om på Livs kongress, hur det var att vara papperslös.

Släktingar som gav stöd
Hon säger att hennes liv ändå inte var så tufft som många andras. Hon hade släktingar som stödde henne ekonomiskt och hon behövde aldrig svälta.
– Att inte ha det stödet måste vara fruktansvärt. Det är svårt att föreställa sig vad det måste innebära. Jag tyckte att det var tufft nog som jag hade det.
Hon har läst sina dagböcker från den tiden, en dyster läsning.
– De ger en mycket mörk bild av mitt liv under den tid som jag var papperslös. Ändå valde jag att stanna för det hade varit ännu värre att resa tillbaka.
Hon konstaterar att arbetet som ombudsman tar mycket tid, det kräver att hon är fokuserad på de viktigaste arbetsuppgifterna till hundra procent.
– Jag hoppas att jag så småningom ska få tid att besöka alla företag som jag ansvarar för. Det är min målsättning men det har jag ännu inte hunnit med.
Just nu ägnar hon mest tid åt försäkringsärenden. Det är hennes ansvarsområde.
– Det är svåra frågor att hantera, medlemmar som på olika sätt drabbats och som nu har svårt att försörja sig. Det handlar om människor vars liv har slagits helt i spillror. Många gånger får jag hålla tillbaka tårarna tills jag kommer hem.
Hon är arg på alla som hävdar att det skulle handla om bidragsfuskare. Dem hon möter är ibland så illa däran att de har svårt att ta sig utanför sitt hem.
– Det jag gör är att jag lyssnar och visar respekt. Det gör jag gärna men samtidigt känns det mycket frustrerande att inte kunna göra något. För så är ofta fallet när man ska följa de regler som gäller. Det handlar om att vi måste byta regering för att få en förändring till stånd och det stör mig.
Men visst händer det, tillstår hon, att hennes ansträngningar leder till att försäkringskassan ändrar beslut.
– Reglerna är inte okej. De som tycker att reglerna är bra borde jobba med de här ärendena en månad. Igår var jag hos en medlem som hade mycket svårt att fysiskt röra sig som ändå inte skulle få fortsatt sjukpenning.

”Generella påslag”
Vi kommer fram till Delicato och är i god tid, har tid att prata med dem i styrelsen innan mötet börjar. Natasa berättar om de senaste förhandlingarna som hållits. Att det blir generella lönepåslag. Arbetsgivaren hade inget att invända mot detta då det inte finns något fungerande lönesystem. Hela tiden ringer det i Natasas mobiltelefon, det märks att hon har mycket att stå i.
Så drar mötet igång. Matsalen är fullsatt och de flesta är klädda i arbetskläder då mötet hålls på arbetstid. Natasa väljs som uppgjort till ordförande.
– Tackar – även om ni inte hade något val, säger hon och ler.