Boktitel: Ingenbarnsland
• Författare: Eija Hetekivi Olsson • Förlag: Norstedts, 2011 • Prosa
l Ingenbarnsland utspelar sig i Göteborg på 1980-talet, men vi är långt ifrån paradgatan Avenyn och ljusgröna lisebergskaniner, som annars är den idealiserade mediebilden av Göteborg. Miira växer upp i Gårdsten som är ett miljonprogram eller en förort eller bara ett arbetarkvarter som ligger flera kilometer ifrån den idylliska innerstaden. Här är de uppradade betonglängorna allt annat än gemytliga.
Barnen är ofta helt oskyddade på fritidsgårdar och knarkarkvartar som de vistas i på grund av brist på andra meningsfulla aktiviteter. Äldre karlar häller sprit i kroppen på underåriga flickor och barnen använder cigaretter för att stilla sin abstinens.
Berättarperspektivet är barnets blick, som bevittnar hur föräldrarna bryts samman av det hårda kroppsarbetet. Miiras mamma städar och viker sig av ryggsmärtor på grund av det hårda arbetet. Pappan är metallare och på jobbet knyter han sin näve i fickan och krymper ihop bakom fabriks­portarna. Miira önskar att hon hade sluppit följa med till hans jobb och tvingat bevittnat hans förminskning.
Flickorna från radhusen bär tighta jeans som matchar till korta jeansjackor. ”De var inga snobbar, men de var heller inga sopor. De var däremellan. Radhus­snobbar”. Läraren hade lättare för att skämta och le mot flickorna från radhusen och pratade mer ”svennemammigt” med dem. Det får Miira att känna sig mindre viktig.
Eija Hetekivi Olsson lyckas väva samman finländska med göteborgska och skapar en djärv prosa med tvära meningar. Berättelsen är bullrigt påträngande om ett flickbarn som förutom fattigdom måste utstå könets ofrihet. Ingenbarnsland är en ursinnig roman om ett välfärdsbygge som inte riktigt fungerar enligt ritningarnas anvisningar.
Författaren, som är född 1973 och uppvuxen i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön, har bland annat arbetat som trappstädare och restaurangbiträde innan hon utbildade sig till lärare. Ingenbarnsland är hennes debutroman.