Fler borde göra som arbet­arna på Läkerol­ fabriken i Gävle och protestera högljutt mot nedläggningsplaner som saknar mänskligt ansvarstagande. Även om loppet är kört är det bra att ilskan och protesten blir uttryckt. Att hålla en manifestation dagen efter beskedet i Gävle var rätt. Det handlar om stolthet och arbetsgemenskap. Många har jobbat hela sitt liv på företaget. Deras yrkeskunskaper går förlorade. Som så många gånger förr så tycker arbetarna att de blivit förda bakom ljuset och att ledningen ljugit för dem.

Historien upprepar sig. Arbet­are ställer först upp på de allt tuffare kraven i hopp om att på det sättet trygga jobben. Mån-ga lever med uttalade hot om att produktionen kommer att flytta utomlands om de inte klarar uppsatta mål. Sanning-en är förmodligen att det inte spelar någon roll om de uppfyller målen. De kommer lika fullt att bli av med jobben, eftersom det handlar om skalfördelar och närheten till den stora marknaden.

Jag minns fortfarande när det transnationella företaget Proc­ter & Gamble la ner den svenska tillverkaren av min mormors favorithals­tablett, Vick, i Tors­hälla. Cirka 130 anställda förlorade jobbet. Det var en ask med klassiska trekantiga tabletter som hon hade i klänningsfickan och gärna bjöd på. Fabriken stängde 1994, inte för att den gick dåligt. Nej, den hade aldrig gått bättre än vad den gjorde då under det tidiga 90-talet. Men Procter & Gamble hade byggt en annan stor tysk fab­rik som inte utnyttjades fullt ut och dit var det – företagsekonomiskt sett – nödvändigt att flytta den svenska produktionen, ty annars skulle inte bara den nya fabriken utan hela halstablettsproduktionen bli olönsam.

Vreden bland de anställda då på Vicks i Torshälla var lika påtaglig som arbetarnas på Läkerolfabriken i Gävle. Också denna gång handlar det om att flytta produktionen utomlands, tillverkningen av Läkerol ska flytta till en fabrik i Slovakien som inte utnyttjas fullt ut. Det är samma visa.

På Karamellpojkarna i Alingsås är de anställda minst lika chockade och arga som de i Gävle. Även här hade de kämpat och ställt upp för företaget. Dessutom hade de genomlevt en dramatisk neddragning av antalet anställda till hälften och lyckats vända utvecklingen. Som tack förlorar nu alla jobbet.
I Aura i Finland är situationen densamma. Där stannade de hemma från jobbet, strejkade, i två dagar i protest mot beslutet att flytta produktionen av de välkända Sisu­pastillerna till Italien. Även här hade de ställt upp och varit flexibla när arbetsgivaren ville lägga om arbetstiderna.

Har facket något svar på alla dessa nedläggningar? En motstrategi? Nej, det har man inte och det är oroande. I Finland befarar förbunds­sekreteraren Henri Lindholm att livsmedelsindustrin går samma öde till mötes som textilindustrin.

Den finska koncernen Vaasan & Vaasan planerar att lägga ner fabrikerna på Got­land och i Fagersta och flytta prod­uk­tionen till Estland. Båda de svenska fabrikerna är lönsamma. Det är inte heller de lägre lönekostnad­erna i Estland som är skälet, enligt vd:n. Nej, det handlar om skalför­delar, att bygga en ny stor fabrik och fylla den med produktion. Närheten till marknaden i Baltikum och Ryss­land anses vara mer lovande än den svenska.

Det behövs en facklig motstrategi. Vi behöver arbeten i Sverige. Hur ska facket förhålla sig till utflyttningen? Vad har facket att sätta emot? Jag har inga svar men jag tror att vi alla måste tänka efter. Är matpatriotism det enda svaret? Det har jag svårt att tro på.