Född 1898 i en fattig arbetarfamilj växte Gösta Larsson upp under oroliga år med klassammanstötningar och storstrejken 1909, då många arbetare svartlistades. 1921 lämnade han sin gravida fästmö i Malmö och emigrerade till Amerika där han fick jobb i New Yorks hamn. Han gav senare ut en handfull romaner skrivna direkt på engelska. De lovordades och sålde bra. Uppväxt­skildringen Our daily bread (Livets nödtorft, 1934) handlar om folket i fattigkvarteren runt Möllevången. Ships in the river (Kajerna vid Hudson River, 2011), skildrar New Yorks enorma hamn och hamnarbetarnas kamp för ett värdigt arbete och liv. Romanen köptes av Hollywood, men filmades aldrig. Den ska dock ha varit en inspirationskälla för Storstadshamn, Elia Kazans filmklassiker från 1954. Under McCarthys kommunistjakt fick socialisten Larsson svårt att få något publicerat. 1955 tog han sitt liv. Han återsåg aldrig fästmön och sonen som han lämnat kvar i Sverige. Han var totalt bortglömd ända tills Fredrik Ekelund häromåret välförtjänt uppmärksammade hans märkliga författarskap och levnadsöde.

En annan doldis i den svenska arbetartraditionen, Harry Ahlberg, ansågs kasserad som författare och bortglömd redan på 60-talet. Då hade han arbetat i en rad yrken, i verkstadsindustri och byggsvängen, nu omskolade han sig till väg- och vattenbyggnadsingenjör, men fortsatte att skriva på fritiden. Född 1920 växte han upp i ett arbetarhem på Södermalm. Debutnovellerna Söndag med hög hatt på (1944) ger bilder från författarens barndom och den skitiga verkstaden på Atlas Diesel, där Ahlberg börjat jobba efter skolan. Precis som Gösta Larsson flyttade han från Sverige och är sedan 1947 bosatt i Köpenhamn. Han var tidigt ute med att skildra idrotts­miljöer, hade själv tränat boxning på Linnéas boxningsklubb. Falkens bana (1953) handlar om proffsboxaren ”Falken” Andersen som slår sig fram till framgång och ära, den enda vägen för en arbetargrabb.

På 1970-talet fick Ahlberg ett litet uppsving igen. I Arbetets ära, arbetets villkor (1979), finns hans bästa litterära arbetslivsskildringar. Det rör sig om bilder från en rad olika yrken och branscher, människor i arbete, ofta i Stockholmsmiljöer. Författaren är ett tidsvittne som levandegör en glömd verklighet, ibland glömda yrken. Han skriver om yrkesskador, olyckor, utslagningsmekanismer och stukade förhoppningar. Och han gör det med ett föga elegant, men absolut levande, detaljrikt språk. Det är det som slår mig, man kan börja läsa Ahlberg var som helst, och språket lever. Boken och Bron (1990) handlar om författarliv, bland annat den sorglustiga historien när Ahlberg blev refuserad av Bonniers men återkom och gjorde succé under antaget namn, på samma förlag. Familjekrönikan Gotlänningarna är romansviten om hur det moderna Sverige formades av en stryktålig arbetarklass. Här möter man pojken Bob och hans värld på Mariaberget och hos moderns föräldrar på Gotland om somrarna. Kungen kör förbi, Teresa och männen och På bondkärran kom alla på 70-talet. Den femte delen Bogseraren går ut kom 1995 och befäster att sviten är ett mästarprov.

Harry Ahlberg, liksom Gösta Larsson, gick sin egen väg och har gjort ett personligt avtryck i vår litteratur. Det har de min ovillkorliga respekt för.