Den 8 mars kom beskedet att man lägger ner Läkerolfabriken i Gävle. Tack till alla med­arbetare för att ni ställde upp och jobbade övertid, hjälpte till att effektivisera produktionen, minska bemanningen och stressade upp er! Tack – men ni är inte värda mer än ett telefonsamtal och vi behöver lite mer pengar till våra plånböcker och till våra barn som lär behöva det i framtiden för att fortsätta med nedmonteringen av samhället. Tack.
Sorgen växer inom mig och det blir svårt att ens kunna förstå det tragiska beskedet. Jag ser mina arbetskamrater bli chockade. Hos några av dem ser jag ögonen bli fyllda med tårar som rinner ner för kinderna. Andra håller andan och lägger händerna över ansiktet för att på något sätt gömma sorgen och besvikelsen. Andra förändrar sina ansiktsuttryck, som tydligt visar vad de skulle vilja säga eller skrika ut. Jag kan nästan känna deras smärta och nästan höra orden som inte blir sagda.

Hela rummet fylls av maktlöshet, man är dyster, ledsen, besviken och arg. Några kamrater ställer frågor som besvaras men svaren verkar inte ha innehåll eller hopp. Svaren känns tomma och betydelselösa mer som skitsnack för att mildra sanningen. De personer som nu lämnar det dystra beskedet och svarar på frågorna, är samma personer som alltid sagt till oss att det som just hände inte skulle hända. De pratade om varför och de pratade om kapacitet, produktion, kostnad och mycket annat som jag tror att de ville vi skulle tolka som positivt.
”När man upprepar en lögn många gånger förvandlas det till en sanning.”

Kom tillbaka med skitsnacket en annan gång tack! – vi är arbetare, fattiga men inte dumma.
Vi har sett deras rätta ansikte idag, det kallas girighet. Den talar för sig själv. När en arbetare blir reducerad till att vara en kostnad som inte genererar mer vinst, kallar jag det för slaveri.
Kapitalismen genom Reinfeldts regering har satt sitt frö. Det ser vi i den här fabriken idag. Det är inte den enda eller första fabriken som stängs, men det måste vara en väckarklocka för arbetarrörelsen som nu måste vara på sin vakt och kämpa emot. Arbetskamrater, de har förvandlat oss ifrån människor som har rätt till ett drägligt liv i ett solidarisk tryggt samhället, till att bli en värdelös tyngd.

Kapitalismen har varit här i många år, vi viftade bort tanken om vad den kunde orsaka och vi lät den presentera sig utan att ta vara på vad vi visste om den.
Den visade sig vara omänsklig och den skapar bara orättvisor för arbetarklassen. Den kapitalistiska terrorismen som idag har våldfört sig på vår vardag är vår fiende. Den måste vi bekämpa och vi måste hitta en lösning för att utvisa den från vårt samhälle. Den har presenterat sig en gång för mycket och vi tillsammans måste se till att det var sista gången. Vi och ingen annan kan göra det.
”Kanske sitter vi imorgon framför våra barn och berättar för dem att vi var besegrade. Men vi kan aldrig se dem i ögonen och berätta för dem att deras liv ser ut som det gör för att vi inte vågade slåss.” (Mahatma Gandhi)
Mario Izquierdo