Häromveckan blev jag tillfrågad på vilken plats jag helst läser. Läsning handlar ju inte bara om ta sig tid, också omständigheterna runtomkring måste vara rätt. Vissa gillar att läsa på stranden, kanske på tåget eller i hängmattan. Andra i en riktigt skön fåtölj eller soffan. Själv har jag märkt att jag föredrar att läsa i sängen, helst under en helgmorgon då man vaknar utsövd och pigg. Om man har någon snäll vän kanske man får sig en kopp kaffe bredvid och kan läsa hela förmiddagen med några kuddar bakom ryggen. Utan dåligt samvete.

Det var i den positionen jag började läsa den irländske författaren Joseph O’Connor. En irländsk Vilhelm Moberg kallades han här i Sverige när romanen Havets stjärna utkom 2005. Det är nämligen första delen i berättelsen om den stora hungersnöden på Irland under 1840-talet då en miljon irländare dog av svält och en miljon emigrerade till Amerika.
Handlingen utspelar sig på emigrantfartyget ”Star of the Sea”, där vi får följa passagerarna under ohyggliga strapatser och vidrigheter, åtminstone för de fattiga. Det finns även fint folk med på resan, adelsmannen Meredith flyr av andra skäl än svält och brittiskt vanstyre, men han jagas av den märklige mördaren Mulvey som nattetid trampar däcket som en osalig ande. Med är också tjänsteflickan Mary Duane – romanens mänskliga ljusgestalt – som sköter om parets Merediths två barn.

Andra delen i O’Connors trilogi heter Guvernörens hustru (2008). Det är arton år sedan emigrantskorven Havets stjärna nådde New Yorks hamn. Emigranterna har rotat sig i det nya landet, men snart måste de ta ställning för nord- eller sydsidan i inbördeskriget. 1865 lämnar Mary Duanes dotter Eliza ett av kriget härjat Louisiana för att söka reda på sin bror som endast nio år gammal tagit värvning i sydstatsarmén. Det blir en hemsk vandring över kontinenten och bara en av många berättelser om irländarnas gripande öden, berättelser som varvas med samtida dagböcker, brev, folkvisor och tidningsklipp. Guvernörens hustru är femhundra sidor mastig läs­upp­levelse.

O’Connors nyutkomna Spökljus, den avslutande delen, hade jag tänkt spara till sommaren. Men jag har redan börjat läsa. Historien baserar sig på två verkliga personer, skådespelerskan Molly Allgoods kärlekshistoria med den irländske pjäsförfattaren John Millington Synge. Den senare är känd för att ha skrivit det irländska nationaldramat Hjälten på den gröna ön, han blev en viktig gestalt när det irländska folket började frigöra sig från den brittiska överhöghetens förtryck runt 1900. Romanen utspelar sig på två tidsplan, dels i det tidiga 1900-talets Irland, dels 1952 i ett råkallt London, då Molly är en 65-årig, fattig och försupen skådespelerska som ”försöker slå i folk att hon varit på teatern”, som det heter. O’Connor följer Molly när hon vandrar genom staden och minns sin skådespelarkarriär och den djupa kärleken med Synge som samtiden såg på med ogillande, både av klass- och ålderskäl. Molly var bara arton och Synge trettiosju.
Om du tänkt läsa i sommar och tycker att en riktigt bra bok ska ha passion, elände, hat, men också vänskap och sann kärlek, leta då upp din favoritläsplats och låt dig uppslukas av Havets stjärna. Till att börja med.