I slutet av 1990-talet fanns det många aktiviteter för förbundens arbetssökande medlemmar. Via LO-facken gjordes mycket till gagn för de arbetslösa. Man kontaktade ett antal företag, idrottshallar etcetera och förhandlade fram rabatterade priser på varor och aktiviteter till exempel på bowling, simhall och frisör.
Sedan är det bara att konstatera att vår delaktighet i förbundet har försämrats. Som arbetssökande eller deltagande i något arbetsmarknadspolitiskt program har man idag med andra ord en mycket sämre situation än någonsin tidigare. Våra ekonomiska förutsättningar är i botten.
Trots det och att ingen gör nåt så har vi ingen reduktion på avgiften (det är inte ovanligt i andra fack), så det minsta man borde kunna begära är att någonting görs från förbundets sida.
Det nya, om att vi ska få någon typ av förmåner på medlemskortet, det gäller ju även dem som har ett arbete och, som antagligen, kommer ha bättre råd att nyttja förmånerna. En rabatt kräver normalt en egeninsats, den saknar vi inkomster till.
Tommy Pettersson
(Tack och lov snart pensionär.)