Regeringen vägrar att höja bidragen för viktig arbetsmiljöverksamhet


De fackliga organisation­er­na tvingas själva bekos­ta en allt större del av den regionala skyddsombuds­verksamheten. Statsbi­drag­­et har varit oförändrat sedan 2003 och täcker numera bara hälften av LO-förbundens kostnader. Nu är smärtgränsen nådd säger Christina Järnstedt, samordnare för LO-för­bundens regionala skydds­ombudsverksamhet.
Vår arbetsmiljölagstiftning bygger på principen att arbetsmiljöarbetet ska vara en del av produktionskostnaderna. Lokala skyddsombud har därför rätt till ledighet med bibehållen lön och övriga anställningsförmåner för att utföra sitt uppdrag.
Ett sådant förfarande fungerar inte när det gäller de regionala skyddsombudens, RSO:s, verksamhet eftersom de är fackliga förtroendevalda eller ombudsmän som verkar på arbetsplatser där de inte är anställda. Därför finansierar staten (delar av) denna verksamhet genom ett riktat bidrag.
Från början gjordes det med medel från en arbetsgivaravgift, den så kallade arbetarskyddsavgiften, genom Arbetarskyddsfonden, som senare blev Ar­bets­­miljöfonden. Sedan år 1995 finansieras det statliga stödet med anslag.

Fördelas centralt
Statsbidraget betalas genom Arbetsmiljöverket och går till de centrala fackliga organisationerna (LO, TCO och Saco), som sedan fördelar pengarna mellan sina medlemsförbund.
Redan för tio år sedan föreslog en utredning att anslaget, som då uppgick till knappt 73 miljoner kronor, skulle ökas med 60 miljoner för att ge full kostnadstäckning. Det vill säga att staten skulle stå för hela kostnaden för RSO-verksamheten. Så blev det inte. Anslaget räknades 2003 upp med knappt hälften av det föreslagna, och har sedan dess varit oförändrat.

Ökade kostnader
Medan statsbidraget legat kvar på runt 100 miljoner kronor årligen, så har löner och andra kostnader ökat.
Förra året var LO-förbundens totala kostnad för RSO-verksamheten 148,4 miljoner kronor, och statsbidraget 77,3 miljoner eller 52 procent av kostnaden. Två år tidigare, 2009, täckte bidraget närmare 63 procent av kostnaden som då var 133 miljoner.
Bidragande till den utvecklingen är också att arbetsmarknaden och arbetslivet förändrats och behovet av regionala skyddsombud på tjänstemannasidan därmed ökat. LO, TCO och Saco har därför omfördelat pengarna mellan sig, så att LO får mindre och de andra mer.

Saknar möjlighet
– Så här kan det inte fortsätta, säger Christina Järnstedt som är samordnare för LO-förbundens regionala skyddsombudsverksamhet. Nu är smärtgränsen nådd. Framför allt de små förbunden saknar möjlighet att skjuta till egna medel.
– Vi kan inte avveckla vår RSO-verksamhet för att TCO och Saco ska kunna utveckla sin. Det är inte så att vi missunnar TCO och Saco pengarna, de behöver dem, utan att summan att fördela är för liten.
LO, TCO och Saco har nu i en gemensam skrivelse till regeringen krävt att statsbidraget höjs.
– Som ett första steg föreslår vi en höjning med 30 miljoner kronor. På sikt måste statsbidraget på något sätt indexregleras.
– De regionala skyddsombuden är oerhört viktiga för arbets­miljöarbetet på de min­dre arbetsplatserna. För förbund med många små och ”lättrörliga” arbetsplatser är de helt avgörande. De regionala skydds­om­bud­en är våra ögon och öron ute i verksam­heten, säger Chri­s­tina Järn­stedt.

Fotnot: Livsmedelsarbetare-för­bundets kostnader för RSO-verksamheten var förra året 2,4 miljoner kronor, och statsbidraget 1,5 miljoner. Förbundet tvingades alltså skjuta till 0,9 miljoner kronor (cirka 37 procent av kostnaden) av medlemsmedel.