Boktitel: Landets som sprängdes • Författare: Antologi, Victor Estby (redaktör) • Bokförlag: Föreningen Arbetarskrivare, 2012.

Ordet arbetare har fått suddiga konturer i dagens politiska debatt. Det är ett slagord, i många sammanhang helt tömt på mening. En retorisk schablon.
Men arbetarlitteraturen blomstrar och det är antagligen ingen slump. Den förser oss samtidigt med en mängd konkreta exempel. Det märks också i antologin Landet som sprängdes, den åttonde som Föreningen Arbetarskrivare ger ut. Här finns människors liv så som de ser ut för många. Det kan handla om kampen för att kunna försörja sig, stressen i ett kontorslandskap, en arbetslös persons längtan efter måndagsmorgnar eller känslan av att vara tvungen att tacka ja när man blir inringd till jobb, trots sjukdom.
En rad författare berättar helt enkelt precis vad det kan innebära att vara arbetare i dagens Sverige. ”Vi tror att våra erfarenheter är intressanta” står det i förordet. Själv skulle jag säga livsviktiga. Alla lyckas naturligtvis inte förmedla dem lika skickligt.
Här och var känner man smaken av en schablon, anar textraden till ett plakat. Men där finns gott om berättelser som fångar de viktiga nyanser nyhetsinslag och politiska debatter missar. Den här kören av röster tecknar en skiftande, mångfacetterad, gripande och nödvändig bild av vår verklighet. Av vår mänsklighet.
Och man håller med Jenny Wrangborg som står för ett av många fina bidrag: ”Hur skulle det se ut om de som fattar besluten om vår /arbetsmiljö /kom ner från sina ergonomiska stolar och/ fick sätta på sig ett förkläde, en uniform, en städrock?”