Jag skall aldrig glömma de stekheta junidagarna i Rio de Janeiro, vid den långa stranden av Atlanten. All världens miljörörelser, kvin­no­grupper, forskare och solidaritetsaktivister var där, inklusive vår lilla trupp från Naturskyddsföreningen i Sverige.
Det var magiskt, spännande, hopp­­ingivande. Riokonferensen 1992 blev en framgång. Här antogs den klimatkonvention som senare ledde till Kyotoprotokollet, en konvention om skydd för biologisk mångfald och en deklaration om världens skogar. Här såg Agenda 21 dagens ljus, en grön ”bibel” i fyrtio kapitel om allt från barns hälsa och kvinnors rättigheter till strategier för att stoppa ökenutbredning, utfiskning och förgiftning. Allt vävdes samman i kravet på en brådskande men långsiktig samhällsomdaning, byggd på det koncept som lanserades på mötet: sustainable development. En hållbar utveckling där ekonomin inte är ett mål i sig utan redskapet för att skapa ett gott liv åt alla människor inom de gränser naturen sätter.
Nu har det gått tjugo år. Ett nytt Riomöte har avhållits. Och världen har blivit både bättre – och sämre.
Hundratals miljoner människor har lyfts ur fattigdom. Spädbarnsdödligheten har minskat med drygt 30 procent. Födelsetalen i världen har minskat; ta Bangladesh där det idag i snitt föds 2,5 barn/kvinna jämfört med 6-7 barn för tio år sedan. Ozonskiktet läks och kommer att år 2040 ha återfått den tjocklek det hade på 1950-talet innan människan började använda freongaser.

Mycket positivt har alltså hänt. Men grundproblemen kvarstår: Världens medelklass förbrukar mer resurser än naturen förmår återskapa inom överskådlig tid. ”Fjärde kvartalet konsumerar vi på krita”, sammanfattar forskarna. Denna miljöskuldkris är på sikt betydligt allvarligare än den finansskuld världen nu tvingas komma tillrätta med.
Bägge bottnar i föreställningen att evig ekonomisk tillväxt är möjlig.
Men hur realistiskt är det egentligen? Sedan 1950 har världsekonomin femdubblats; under samma tid har 60 procent av ekosystemen överutnyttjats eller försämrats. För att 2050 ge de nio miljarder människor som då sannolikt lever på vår planet samma materiella välfärd som dagens OECD-länder vid den tidpunkten förväntas ha, måste ekonomin bli femton gånger större än nu (alltså 75 gånger större än 1950). Detta kommer planeten inte att klara av; vi vet till exempel att metaller som koppar, zink och krom skulle ta slut inom tjugo år om hela världen förbrukade lika mycket av dem som USA gör redan idag.

Riomötet 1992 blev en mäktig katalysator för nya insikter och åtgärder på såväl politisk nivå som bland organisationer och hushåll. Hållbar utveckling är också numera en ledstjärna för alltfler i näringslivet. Världen måste dock gå betydligt snabbare från ord till handling. Den har aldrig haft större möjligheter än idag att göra det.