Arbetslösa livsmedelsarbetare som utför riktigt arbete – minus riktig lön

De lagar datorer, skruvar ihop möbler, och rastar elever, men de får ingen riktig lön. Det handlar om de 95000 arbetslösa som har hamnat i regeringen Reinfeldts jobb- och utvecklingsgaranti. Mål & Medel återvänder till Kävlinge för att prata med dem som inte har fått ett fast jobb efter Scans nedläggning.

Innan man blir arbetslös, skall man se till att ha skrivit sitt CV. Curriculum Vitae är det latinska namnet för levnads­teckning som bokstavligen betyder levnads­bana, livslopp… Man måste också se till att man har fasta rutiner varje dag. Så att man inte hamnar i en ond cirkel och blir försoffad. Men det som är hårdast är att inte kunna få gå till ett jobb varje morgon.”
De orden skriver Kenneth Rosenberg efter att han den fjärde oktober 2007 skrev under sin uppsägningslapp.
När Kenneth Rosenberg satte sina första fotsteg innanför fabriks­grindarna på Scan, den 25 februari 1985, får en styckarlärling en kniv i ljumsken. Arbetsledaren stoppade in några fingrar i det pulserande såret och räddade lärlingens liv.

”Kött behövs alltid”
Men det skrämde inte Kenneth Rosenberg, som trodde att han skulle få vara kvar på Scan till pension. Då tänkte han att människor alltid skulle behöva lägga upp kött på sina tallrikar.
Det var innan Scan började ersätta allt fler mänskliga händer med robotstyrda fingrar.
Det var innan allt fler livsmedelsföretag började betala låglöner till utländsk arbetskraft eller flytta hela produktioner utanför Sveriges gränser.
Efter att Kenneth Rosenberg tömt sitt omklädningsskåp på Scan, fick han visstidsanställningar på Findus och Lithells.
En facklig kamrat tipsade honom om jobben. Sedan tog extrajobben slut.
När Kenneth Rosenberg inte fick ett jobb inom 300 dagar hamnade han automatiskt i jobb- och utvecklingsgarantin. Nu lagar han datorer, byter glödlampor och är rastvakt på en skola i Eslöv.
Utan riktig lön.

”Fel att jaga arbetare”
– De jagar dig tills du har hittat en praktikplats, sedan får du bara vara kvar i sex månader. Jag tycker att det är fel för att det slår mot oss arbetare, säger Kenneth Rosenberg.
Sanden ligger orörd på skolgården. Tystnaden bryts av sjungande koltrastar. Snart kommer sanden att flyga omkring i luften. Klockan är strax efter tolv när Kenneth Rosenberg tar på sig en gul väst, för att gå ut på skolgården. Dagen innan har han grillat korv åt skolans elever.
– Jag vill ha ett fast jobb med riktig lön. Det är stor skillnad på tio eller arton tusen. Jag gör nästan samma arbetsuppgifter, inom citationstecken har jag nästan samma befogenheter som en vaktmästare, säger Kenneth Rosenberg.
Han promenerar fram till sandlådorna där eleverna står och sprätter sand. Sedan går han vidare mot pojkarna som sparkar boll.
– Lärare, elever och övrig personal säger: ”du behövs och det syns”. Men det är kommunen som inte har pengar att anställa mig, säger han.

Sökte jobb som ostronpackare
När klockorna ringer springer barnen in. Kenneth Rosenberg berättar att han har skickat ansökningsbrev adresserat till platser över hela landet. I ett brev sökte han jobb som ostronpackare i Tjörn. Men de hörde aldrig av sig.
– Många av oss har sökt jobb i hela Sverige. Det finns de som har fått jobb, men det är inte nödvändigtvis fasta jobb.
Det är tidigt på morgonen en ljummen dag i slutet på maj. Evert Nilsson står lutad mot en verktygsbänk i en verkstad som tillhör en förskola. Platsen ligger intill en bördig slätt. Omgivningen består av lövskog, och diken som öppnar sig i åkerlandskapet. Solen är lätt begravd bakom moln. Ljusgröna färger ligger mot det gråa gruset. Här har han bland annat bytt bänkar och målat väggar. Evert Nilsson promenerar ut från den lilla verkstaden och ställer sig vid en barnvagnsparkering som han har varit med och byggt.
– Jag tycker att jobb- och utvecklingsgarantin är dålig, de får gratis arbetskraft. Arbetsgivaren kan säga att de inte har några pengar för att anställa dig, men ”vi behöver dig ändå”, säger han.
När Evert Nilssons hamnade i jobb-och utvecklingsgarantin tog han efter 450 dagar i arbetslöshet klivet till sysselsättningsfasen, även kallat fas 3. Då upphörde de flesta aktiviteter som coachning eller utbildning. I Evert Nilssons fall innebär det att han följer med en vaktmästare på olika skolor i Kävlinge. Han poängterar att han under tiden inte har haft någon reallöneökning.
– Jag tycker att det är för dåligt, alla löner höjs men inte i sysselsättningsfasen. Det är inte mycket att hurra för. De ska inte tjäna en massa pengar på mig, säger han.

Flera nya omslag
Fredrik Reinfeldts ministrar har vid flera tillfällen stått uppe i talarstolen och paketerat om jobb- och utvecklingsgarantin i nya omslag. Nu har fas 3 bytt namn till sysselsättningsfasen. Varje månad får Kävlinge kommun 5000 kronor av staten för att Evert Nilsson byter bänkar eller målar väggar. Samtidigt har hans inkomst sjunkit till 65 procent.
– Det är att utnyttja folket. Det som retar mig mest är att de får betalt för att använda mig när jag är i fas 3. Jag tycker att det är för jävligt, säger han och får medhåll av vaktmästaren som också är hans handledare:
– Jag tycker fas 3 utnyttjar folk. Det är en vinstgrej för kommun och företag. De får betalt för att arbetslösa ska var här, sedan får de ingen uppbackning, säger Anders Persson.
Evert Nilsson började packa kött på Scans anläggning under tidigt 80-tal. Det var strax efter att två nya linjer för boskapsslakt och bakad leverpastej hade installerats. Kävlinge var vid den här tiden en blomstrande bruks­ort där röken från fabrikernas skorstenar vilade över byn. Då var det fortfarande god ruljans på köttlinjerna i Kävlinge. Evert Nilsson stannade i 28 år, ända fram till nedläggningen.
– Ingen arbetsgivare kommer ju vilja anställa mig när de till och med kan få betalt för att folk jobbar, säger Evert Nilsson.
Idag finns det fler personer i sysselsättningsfasen än personer som jobbar på hela Volvo AB.

Hur är det med semester? Semester, visst kan man ta semester. Du får lov att ta hur många veckor du vill. Men det är utan a-kasseersättning. Som arbetslös får jag vistas i hela Sverige, men inte resa utomlands. Inte ens till Danmark.
Ovanstående rader skrev Kenneth Rosenberg när de första dagarna på a-kassan började ta slut. Efter nedläggningen var han med och ordnade så att kamraterna kunde träffas och stötta varandra på ett fik i Kävlinge. Precis som sammanhållningen brukade vara inne på den gamla klubblokalen på Scan.

Drömde om större bostad
Fiket ligger nära järnvägspåren som skär igenom byn. Bakom en bit grönska hänger svarta kablar i luften. Några pensionärer med rullator går förbi det röda torget. I ett hörn sitter några ungdomar på en bänk och röker. Det är måndag och idag har några av de före detta kamraterna slagit sig ned vid fiket.
– Man funderar på hur länge man ska klara sig. Innan hade man tankar på en större lägenhet, hyrorna går upp, allt annat blir dyrare och vi får mindre att leva för, säger Kenneth Rosenberg.
– Det första jag tänkte på var pengarna, hur jag skulle klara mig, svarar Evert Nilsson och fortsätter:
–Jag sa till Arbetsförmedlingen att jag kunde tänka mig köra liten budbil. Men då fick jag svaret att ”det är så gott om chaufförer så det utbildar vi inte några till”. De gör inte så mycket.
Evert Nilsson får medhåll av Inger Andersson, som tidigare har arbetat på Scan.
– Om jag ska få fast jobb som undersköterska måste jag ha utbildning och det får jag inte från Arbetsförmedlingen, säger hon.
Flera personer vid bordet berättar att Arbetsförmedlingen håller sig med en nitisk redovisningsplikt.
– De är som en kontrollmyndighet som ska se till att du följer reglerna och lagen. Sedan sammanställer de de lediga tjänsterna. De förmedlar inga jobb, säger Kenneth Rosenberg.

”Kunskap och arbete”
Det är en ljusgrå vårdag, Kenneth Rosenberg står på asfalten utanför fabriksgrindarna och tittar förbi stängslet. Den tomma fabrikshallen ligger och sover framför honom. En tegelklädd fabrik i rostrött, som ligger tvärsöver stationshuset. Intill en vildvuxen gräsmatta. På hans bröst sitter en blodröd knapp som lyser upp hans beiga jacka. ”Kunskap och arbete” står det på knappen. Under åren hade Kenneth Rosenberg funnit en gemenskap i facket och kamraterna.
– ”Ska det vara så här?” Tänkte man när orättvisorna dök upp. Då väcktes mitt fackliga intresse till liv, säger han.
Kenneth Rosenberg vill kunna leva på sitt arbete. Han vill ha ett riktigt jobb att gå till på morgonen. Där han kan fortsätta sitt fackliga engagemang.
– Det är orättvisor man tänker på. Det slår så olika för oss arbetare. När du är slut, så är det slut, säger han.

Och vad hände sedan?
Efter att Mål & Medel besökt Kävlinge i våras tar vi i samband med publiceringen reda på vad som hänt sedan dess.
Vi får veta att Evert Nilsson fortfarande befinner i fas 3. Kenneth Rosenberg har blivit förflyttad till en annan arbetsmarknadspolitisk åtgärd där han får lönebidrag. Kommunen betalar femton procent av hans lön och staten står för resten.