Jag var väl tjugofem när jag första gången hörde talas om Mona Kalin. Det var på Scalateatern uppe vid Norra Bantorget i Stockholm, föreningen FiB-Kulturfront hade ordnat en litteraturafton med ett antal radikala författare som högläste från scenen. Jag minns att lastbils­chaffisen och författaren Jan Fogelbäck var där. Kjell Johansson läste ur En rädd människas berättelse, ett av­snitt om ”tunnelbanesnusken” Lennart, arbetarklassens sista hopp. Det lockade till skratt, det var en kulturradikal publik där i Scalas bänkrader som i stort saknade det som Kjell Johanssons roman handlar om: en för socialistisk samhällsförändring nödvändig klasskänsla. Och så var det Mona Kalin. Hon var ljus och liten däruppe på scenen, men hon läste med humor och stor pondus, vi skrattade när hennes sjungande värmländska klingade ut i teatern.
Mona Kalin – född 1936 – debuterade 1965 med dikter i samlingen Inga goda ord, men skrev också noveller i fackförbunds­pressen. Född i ett arbetarhem i Kristinehamn där det lästes böcker och berättades historier, fadern var svetsare och mamman hemmafru. Efter skolan följde några år i arbetslivet, varvat med folkhögskola och studier på ett journalistinstitut. Hon fortsatte jobba och sparade pengar för att kunna skriva prosa.

Det blev en annorlunda arbetarroman som fick titeln Livet är härligt (1978), som utspelar sig i ett Sverige vid första världskriget. Den fantasibegåvade smeden Mickelsson skapar livsglädje för sina barn med hjälp av lite berättartalang och verklighetsflykt. Det är fattigt och spanska sjukan härjar, men pappan skapar en livsbejakande fantasivärld åt sina barn som motvikt till eländet. Jag vet inte hur – men på något sätt måste Kalins berättelse ha nått och inspirerat den italienske skådespelaren och komikern Roberto Benigni, manusförfattare till den Oscarsbelönade filmen Livet är underbart. Här är det en judisk pappa med liten son som deporteras till koncentrationsläger men där pappan för att skona sonen mot hemskheterna skapar en rolig fantasi där lägerlivet bara är en lek.
Också Kalins nästa roman, uppföljaren Käraste syster min (1979) tilldrar sig hos familjen Mickelsson, nu med dottern Helga i centrum, under 1920- 30-tal. Humor och fantasi ställs mot vardagslivets krav och bekymmer. Eller som Mona Kalin själv beskriver sina romangestalter: ”Den sortens folk som håller sej med livslögner för att klara sej.”
Arbetarförfattare skriver ofta om samhällets utsatta och osynliga. Inte för att de är så goda och moraliska människor utan för att det är ens egna erfarenheter man skriver bäst om.

Den roman Mona Kalin läste ur på Scalateatern var Den barmhärtige hemsamariten från 1983. I den strövar originalet Ivar på gatorna i Kristinehamn. Han är en änglalik gubbe, hans kall är goda gärningar och hjälpa mindre lyckligt lottade medmänniskor mot överhet och myndighetspersoner. Men det går åt skogen, trots att han vill så väl. När jag nu läser romanen blir jag imponerad, Kalin är en stilkonstnär.
Språket är hennes eget, en tillförlitlig, sinnlig prosa som påminner om Torgny Lindgrens. Munt­ligt skriver hon, man hör liksom hur berättarglädjen bubblar underifrån.