Så är sommaren nästan slut och det känns som en evighet till nästa. Senare i veckan börjar barnen i skolan igen. Vädret har ju inte varit det bästa med denna sommar. I början på skollovet kändes det som om sommaren aldrig skulle komma.
Några veckor innan semestern varslades det om uppsägningar på min arbetsplats. En fin semesterpresent blev det. Torsdagen innan semestern fick de berörda veta. Någon hade redan börjat sin semester och gick inte att få tag på och fick sitt meddelande per rekommenderat brev. Inget man vill att någon ska bli drabbad av.

Vi fick också problem med den överskjutande semesterersättningen som drabbade en del hårdare än andra. Har man räknat med att den ska vara ungefär som förra året och räknat in den i semesterkassan och den sedan visar sig mindre än förväntat, kan det drabba hårt i en del familjer. Vad som hänt är fortfarande i mitten på augusti inte klargjort.
Företaget säger att det är rätt i år men att vi fick för mycket förra året, vilket vi inte vetat något om.
När sedan lappen om hur mycket vi skulle få kom torsdagen innan semestern och betalades ut på fredagen blev det kaos med oroliga medlemmar och tyvärr ingen lösning innan semestern.

Semester för mig personligen blev ganska bra, med vädermässigt två okej veckor och två bättre veckor. Nästan två veckor tillbringade jag och två av mina tre döttrar i husvagnen på det vackra Österlen cirka femton mil hemifrån. Det blev inte så långt bort för att min man skulle kunna komma på sina lediga dagar eftersom han jobbar kontinuerligt treskift och inte har haft någon långledighet under min semester (som är låst till vecka 28-31 eftersom vi stänger fabriken) och jobbar sex dagar är ledig fyra.
En helg var jag i Tyskland på hundutställning, det var väldigt roligt. Vi hade alla ett gemensamt intresse, en viss hundras, eftersom vi var på tyska rasspecialen för Basenji. Då är det bara språket som är skillnaden, alla är lika hundtokiga, vilket gör att man får kontakt direkt med alla möjliga sorters människor.

Man förväntar sig att man ska vara utvilad och att det i alla fall ska kännas kul att träffa arbetskamraterna efter semestern. Men det var svårt att frambringa det i år när det var dags att börja jobba igen.
Vi visste att rökrummen, kaffeautomaterna och fikarummen nere i fabriken skulle vara borttagna på grund av hygienregler, men att se de helt utrivna, dörrarna borta, stolarna med möjlighet att sitta och vila ryggen på en stund borta, blev faktiskt som en liten chock.
Att sedan vissa chefer slutat med morot och börjat med piska gjorde inte saken bättre.
Jag längtar efter semestern!!!
Marie Hansson
kallas för Misan, 40 år.
Trensums Food i Tingsryd