• De högerpopulistiska vill använda parlamentet som plattform, tar avstånd från politiskt våld och försöker fjärma sig från rastänkande för att istället rikta sin kritik mot ”kulturer”. De talar om nationalism men preciserar inte vad det innebär. Typiska högerpopulistiska partier är Danskt folkeparti, Fremskrittspartiet (Norge), Sannfinländarna och Frihetspartiet (Nederländerna).
• Högerextrema partier misstror den parlamentariska demokratin, ledande företrädare använder våld som politisk metod och stundtals klassisk rasistisk retorik. Varje nation ska bestå av endast ett ”folk”. Målet ska förverkligas genom etnisk rensning. Deras historiska belastning gör det svårt för dem att växa.

• Sverigedemokraterna (SD) bildades 1988 av en grupp personer i Stockholm som varit involverade i olika rasistiska och nazistiska organisationer. Partiets starkaste bas finns i Skåne, där partiet har ungefär dubbelt så många röster som i resten av landet. I Skåne har lokala miss­nöjes­­partier utgjort ett slags nyliberal opposition. Där har funnits mindre lokala partier som kämpat mot flyktingmottagning.
• I den nationalistiska grundsynen finns en idé om att alla är underordnade nationens intressen. Klasskamp som drivkraft för förändring underkänns. Istället hävdas att hela ”folket” har samma intresse. Existensen av sociala och ekonomiska motsättningar tonas ner. Istället hävdas en påstådd motsättning mellan å ena sidan de som tillhör ”folket” och å andra sidan de främmande inkräktarna.

• Vem som tillhör ”folket” och alltså är svensk, är oklart. Räcker det att man är svensk medborgare? Eller måste man vara född i Sverige, kanske rentav ha svensk­födda föräldrar? Det bäddar för godtycke för vem som har rättigheter.

• Studier från bland annat Belgien visar att högerpopulistiska partier är mindre framgångsrika i de delar av landet där den fackliga organiseringen är hög.

Faktauppgifterna är hämtade från ”Alla kan göra något” som kan laddas ner från LO:s hemsida.