I dagens fackklubbsstyrelser är jag rädd att vi har fått ett antal personer, som ser förtroendeuppdraget som en avkoppling till ett annars trist jobb.
Möjligtvis har det även spritt sig uppåt i systemet(?).
Glöm det här med att din konflikt med arbetsgivaren innebär fackets stöd till dej. Lär dej förstå, att ditt problem inte är fackets problem, utan för facket är det du, som är problemet.
Eftersom fackrepresentanten även i morgon ska kunna sitta vid samma bord som arbetsgivaren och dricka kaffe och hitta smidiga lösningar (för sig själva) är det bara bra om du (gnällspiken) försvinner från arbetsplatsen.
Det verkar liksom vara en del av fackarbetet, – är du borta är problemet borta och därmed löst ur facklig synvinkel.
Det finns dock fortfarande fackligt aktiva personer, som har min största aktning och respekt, men som någon uttryckte sig: Florence Nightingale är död…
Och jag undrar också: Medlem! Varför?
Mvh Bjarne
PS. Jag är inte bitter…