Sitter här och reflekterar över tiden som gått och ser tillbaka på de långa månaderna och de tuffa dagarna som Läkerolarbetarna har gått igenom. Samtidigt tänker jag på de dagar som kommer längre fram. Genom fönstret här på kaféet ser jag solens glädje ta över torget i Gävle. Glädjen som bara solen bär med sig. Men de många människor som jobbar på Läkerolfabriken bär med sig något annat.

Det är lasten av en dyster framtid, en tung börda, som för många av dem kan innebära att de tvingas lämna staden eller hemmet. Och kanske väntar många andra förändringar som man inte kan kontrollera själv i det samhälle där valfrihet är ett centralt begrepp.
Tänker tillbaka på de dagar då vi försökte visa för samhället att vi inte bara kan acceptera kapitalismens roffande över människors solidaritet. Det var och är inte lätt att göra det. Sena nätter, korta dagar och strömmar av tårar var en del av livet under denna tid.
Vi gjorde allt vi kunde med de få resurser vi hade och vi är stolta över att vår kamp uppmärksammades. Det är inte moraliskt rätt att tjäna ännu mer pengar på människors bekostnad.

Kampen är inte slut än, varken för Läkerolarbetarna eller för arbetarrörelsen i allmänhet. Det är nu kampen börjar och det är uppförsbacke så ta med allt du kan för att ta dig upp.
Nu går vi igenom en fas där arbetsgivaren bör visa att man verkligen tar ansvar och tar hand om personalen. Det finns folk som har jobbat och varit lojala i mer än 40 år. Personer som har genererat stora vinster åt företaget och dess ägare, så det är dags nu för Cloetta eller Leaf att visa att de är de goda arbetsgivarna, de som tar ansvar och de som tar hand om sin personal.

Inte för att jag tror på tomten, men kom igen nu! Se till att tomten kommer och har en stor jäkla säck med presenter som kan vara en framtidshjälp för all personal, så att de forsätter att ha ett liv efter att ni lägger ner fabriken för större vinster och besparingar.
Om Läkerolarbetarna inte kan drömma om en framtid hur kommer ägarna att sova?
Mario Izquierdo