Det är nu många år sedan jag av en DN-krönikör blev utsedd till näste Nobelpristagare i litteratur. Det måste ha varit på hösten och spekulationerna kring årets pris var i full gång.
Det var naturligtvis ett slags skämt, skribenten skrev i en krönika att han var trött på att Horace Engdahl jämt ropade ut namn på mer eller mindre förväntade författare som få hade läst.
Fatta förvåningen i Börssalen om herr Engdahl hade huggit till med att årets Nobelpris går till: Tony Samuelsson! Om det var en komplimang eller en ironisk, inlindad förolämpning vet jag inte. Men lite kul var det ändå.
Det är väl så nära jag kommer ett Nobelpris, tänkte jag. Horace måste, tagen av stundens allvar, plötsligt ha förväxlat mitt namn med någon annans.
För några år sedan var jag i Bremen och spelade en VM-turnering med Sveriges författarlandslag i fotboll. Det var större mediebevakning än vad jag hade trott. Tysk press och flera tv-team var på plats och rapporterade om turneringen och den match vi just skulle spela mot Tysklands författarlandslag.

En jäktad journalist hastade fram till mig och ville ställa frågor, jag blev lite smickrad över det. Den första han frågade var dock: Är det du som är Niclas Kindvall? Tyvärr, var jag tvungen att svara, och pekade ut Niclas (före detta tysklandsproffs i Bundesliga, numera journalist och författare till några barnböcker) för journalisten.
Vi var båda ljusa och långa, så det var lätt att ta fel. När jag såg Niclas Kindvall bli intervjuad av tysk teve tänkte jag att detta är väl höjdpunkten i min fotbollskarriär, att bli förväxlad med herr Kindvall.
En annan gång träffade jag Björn Ranelid på en författartillställning. Han var besviken på mig. Han hade ju ringt upp mig men blivit väldigt häpen över att jag var så negativt inställd till att skriva i Aftonbladet. Hur kom det sig, undrade han. Jag begrep inte vad han pratade om. Jo, sa han, jag ville att du skulle skriva på kultursidan när jag var gästredaktör, minns du inte det?
Han hade blivit ganska stött för att jag varit så tvär och inte glatt accepterat hans fina erbjudande. Ranelid visade mig telefonnumret han ringt, men det var inte mitt. Någon tid efteråt spårade jag numret, det stod faktiskt på Tony Samuelsson. Jag ringde upp min namne och undrade om han blivit kontaktad av en författare? Det hade han. Tony Samuelson var måleriarbetare och berättade hur förvånad han blivit över Ranelids önskan. Men hur det nu kom sig så begrep han inte att han blivit förväxlad.
Inte heller vågade han säga emot den påstridiga Ranelid i luren, istället försökte han slingra sig ur det hela, till sist hade han surt sagt ifrån och lagt på.

Jag tror alla vet hur det känns att bli förväxlad med någon annan. En klassiker är när man själv råkar sammanblanda någon annan med sig själv. Jo, det går faktiskt. Många har nog råkat få syn på en person i till exempel ett skyltfönsters spegling. Vem kan det där vara, undrar man, och skärskådar figuren i ögonvrån – tills man upptäcker att den främmande i spegelbilden är ju jag! Det är som att man ser sig själv objektivt utifrån någon annans blick, tar ett steg ut ur jaget, och det är en hisnande känsla. Det är nog inte det närmaste vi kommer upptäckten att en främling inte är så annorlunda än en själv. Men det är en bra tankeställare.