Filmtitel: Äta sova dö • Regissör: Gabriela Pichler
• Medverkande: Nermina Lukač, Milan Dragišic, Jonathan Lampinen med flera • 1 tim 44 min • Drama.

Det här är en film som handlar om den sortens arbetsgemenskap som uppstår på rasten, medan banden fortfarande rullar och ni delar en cigg innan det är dags att gå ut och jobba, tills det är dags att stämpla ut. I konsten har jag saknat ett bildspråk som lyckas förena svarthåriga arbetare med ljushåriga. I den offentliga debatten framstår sprickan mellan dessa utsatta grupper vara oändlig. In­vand­rare ställs mot svenskar. I Äta, sova, dö, arbetar däremot alla sida vid sida på arbetsgolvet. Gemenskap betyder allt, oavsett hudfärg. Så befriande!
I filmen stöper Gabriela Pichler om den traditionella bilden av den manlige arbetaren i ett blåställ till en ung kvinna med rötter i Bosnien. Nästan varje klipp är en stark kontrast till föregående scen. Detta för att vi med varje scen­byte ska kastas rakt in i Rašas verklighet. Raša som har huvudrollen är livs­medels­arbetare och jobbar på en grönsaksfabrik ute på den skånska landsbygden. Men hon får kicken och hamnar i händerna på en jobbcoach.
Ibland är Raša rolig, ibland är hon egoistisk, som när hon baktalar sin kollega i hopp om att få behålla sitt jobb. Det är sådana fulknep människor tar till när de känner maktlösheten stiga inom sig. Pichler låter sina karaktärer vara fyllda av motsägelser. Som när Rašas farsa kallar en annan mörk man för svartskalle. Vi gillar karaktärerna ändå, trots att de ibland är jävliga. Det ligger just i jävligheten, i kontrasterna. Det är då karaktärerna tar språnget till att bli fullt så komplexa som gör att vi hejar på dem in i det sista.
Det är inte ofta jag får chansen att säga det, men detta är en film där jag känner igen mig i allt från hungern som infinner sig efter att ha kroppsarbetat i åtta timmar till maktlösheten som uppstår när din förälder har jobbat sig sjuk.