Det är märkligt att vi vill ha koll på att arbetare i andra länder producerar varor under bra villkor, medan det enda vi kräver av svenska företag är svenska råvaror.
Är inte våra arbetsvillkor lika viktiga? Företag med välkända logotyper garanterar svenska råvaror, men behandlar de anställda som något katten släpat in.
Man hyr in arbetskraft, mestadels utländsk sådan, samtidigt som man hävdar att man har en övertalighet i fabriken. Denna övertalighet löses genom att man säger upp sin egen personal till förmån för icke-anställda. Motiveringen lyder att de har en enorm kompetens, i detta fall handlar det om kapacitet. De arbetar snabbare och hårdare än egen personal. I grund och botten handlar det om att de faktiskt inte har samma arbetsrotation som egna anställda, utan är specialister på ett fåtal delmoment av en produktionslinje. Det i sin tur gör att man hinner med i ett hårdare tempo. Samtidigt har jag svårt att se att dessa individer står kvar på sina linjer till pensionsåldern. När så skadan är ett faktum har inhyrande företag inget som helst ansvar vad gäller rehabilitering. Fackliga organisationer har inte den insyn som behövs för att se till att ”konsulterna” har rätt lön, i förhållande till vad egen personal skulle fått för motsvarande arbete.
Vi köper närproducerade råvaror, men skiter i att företaget inte vill ha personal från närområdet. Vi köper svenskt för att ta ställning mot bl.a. dåliga arbetsvillkor i andra länder, men betalar extra till svenska företag som behandlar sina anställda illa på många sätt.
Det vore bra med en märkning som talade om för konsumenterna att denna produkt kommer från ett företag som tar hand om sina anställda. Då skulle det vara befogat med billig el och billigt vatten från kommunen där fabriken ligger. Men ärligt talat, varför specialbehandla ett företag som uppenbarligen inte hjälper till i svåra stunder? Nu ser man faktiskt till att öka andelen arbetslösa i kommunen. Utan att blinka. Man vägrar envist att ta bort en enda ”konsult” samtidigt som man säger upp två dussin anställda.
Med dagens lagstiftning och regler, kan vi inom fackföreningarna bara maktlöst stå och titta på när våra medlemmar kastas ut i arbetslöshetens ovissa tillvaro.
Får i skrivande stund också höra att företaget lägger skulden på den fackliga organisationen när man meddelar de berörda och verkställer uppsägningarna. Har man ha en uttalad målsättning att 30 procent av arbetarna ska vara inhyrd personal, ska man åtminstone kunna stå för det. Inte lägga skulden på dem som motsätter sig denna procentsats.
Patric Nelson, klubbordförande,
Scan AB Kristianstad