Hela sommaren har jag sjavat omkring i ett par urblekta gamla älsklingsshorts, någon lös, ledig T-shirt och träskor eller inga skor alls. Och mått hur bra som helst. Dagarna med strålande sol satt jag under björkarna och läste, något uppbyggligt eller roande. Regniga dagar satte jag mig på sandlådekanten och byggde broar till bockarna Bruse eller så gick jag en runda med regnställ och begrundade hur utsikten varierade med sikten.
Bergen runt Ullånger kan se skarpa eller suddiga ut, höga och fjällika eller likt låglänta kullar, allt beroende på väder och luftfuktighet. Vissa dagar fick granitbergen mig att mentalt förflyttas till någon sydlig plats. När värmen steg efter en natts ihållande regn övergick den klara norrländska luften till medelhavsdis.
Och jag lufsade runt och njöt. Helt nöjd med mig själv och min tillvaro, helt tillfreds med min uppenbarelse och rondör. Själva verkligheten var liksom tillräcklig för välbefinnandet.

Men så kom hösten. Och med den diverse uppdrag som innebar resor. Jag skulle passera Arlanda City eller Stockholms Central. Och då hände något. Plötsligt började jag prova kläder. Kritiskt snodde jag mig framför spegeln i hallen och granskade figuren ur olika vinklar. Grimaserade mot henne jag såg på: fel tröja, ful färg. Byt till den blå! Men den var för lång. En annan för nopprig. Någon för gammal, någon för omodern. Men tiden var satt, biljetterna beställda – det var bara att pallra sig iväg.
Åkte iväg med både läppstift och mascara. Och obekväma jeans. Jag som hade varit fullkomligt tillfreds med hela mig medan jag varit omgiven av mina älskade, vågade nu inte lämna hemmet annat än med både skyddsmask och skyddsdräkt. För hur ska man annars förstå varför jag klädde upp mig för att gå över Arlandas marmorgolv?
Vad var det som gjorde att jag tyckte mig tvungen att passa in i någon slags obestämd norm för att stämma överens med alla andra resande – människor som jag inte känner och som jag inte har någon anledning att bry mig om?
Jag fick chans att fundera över fenomenet när jag blev fast på Terminal 4 ett par timmar. Jag satt på en bänk och tittade. Såg de nykammade och nyduschade hasta förbi.
De drog självmedvetet sina rullväskor, som intensivt medvetna att de befann sig i en offentlig miljö. Som skådespelare i en film, som om de var sedda, men jag såg ingen annan som satt och iakt­tog människorna. De flesta var fullt upptagna med att hålla koll på sig själva och sitt bagage, ändå höll alla stilen.

Och återigen slog det mig hur infernaliskt impregnerade vi är av kapitalismen. Bara detta: att befinna sig i ett köppalats gör att vi tycker oss lite mera värda. Vi blir några. Och måste därmed leva upp till skönhetsnormer, imagen om pengar och intressanta, upplevelserika liv. Men så länge vi står kvar vid bandet och tillverkar bullarna som ska saluföras till de finklädda, så länge som vi är kvar i de osynliga vardagsmiljöerna – hemma eller på jobbet, innanför stämpelklockan eller bakom egen ytterdörr, då behöver vi inte låtsas.
Maria Hamberg