Det är viktigt att ibland ta sig en funderare och ha med historien om vad som hänt tidigare och koppla till hur det ser ut idag.
Jag fick av en medlem berättat om mammans upplevelse i koncentrationsläger och drog parallellen med vikten av att berätta för alla om förintelsen för att det inte ska hända igen. När jag reflekterade över samtalet hamnade jag även i funderingar runt hur det historiskt sett ut politiskt i Sverige.
För 80 år sedan i september/oktober så bildade socialdemokraterna med Albin Hansson sin första regering. S hade vunnit valet men hade inte fått egen majoritet men då kunde inte borgarna enas (som de gjorde till 2006 års val).
Vallöften och manifest som socialdemokraterna då (1932) hade var att avskaffa den stora arbetslösheten, bygga en värdig arbetslöshetsförsäkring. Den skulle byggas upp i samarbete med fackföreningarna. Jordbruket som lidit skulle få stöd, folkpensionerna förbättras, rika skulle få betala mer i skatt och det svenska folkhemmet skulle byggas. Tycker jag känner igen samma behov idag.
Känns som historien upprepar sig även inom den svenska politiken. Vi har exakt samma behov idag. Vi vill ha en värdig a-kassa som inte konkurrerar om våra löner, ett värdigt pensionssystem, en solidarisk skattepolitik, en satsning på den svenska näringspolitiken (från jord – till bord) insikten att vi vill arbeta – inte fuska som borgarna vill påskina. Vi vill ha en välfärd som alla ska ha möjlighet att ta del av efter behov, ingen ska lämnas utanför.
Borgarna har återkommande satt spric­k­or i välfärden varje gång de får in en fot, ändå finns det väljare som vill prova deras variant. I nutid har de tagit våra ord och gjort till sina, de ger trygghet men orden betyder inte det som de gjorde tidigare. Borgarna vill skapa ett klassamhälle där vi är olika värda, valfrihet innebär att den med kapital kan välja det de vill, de andra har friheten att välja efter vad de själva kan ge eller bekosta. Det är upp till var och en. Inte alls som socialdemokraternas tänk att vi alla ska ha frihet till samma möjligheter oavsett var i livet vi är, vilken inkomst vi har, om vi har arbete, eller inte arbete.
Att som borgarna sträva mot ett klasssamhälle, individtänk, att vi har olika roller i samhället som inte ska förändras genom att någon ska gå utanför ramarna ser jag som riktigt bakåtsträvande och raka spåret mot ett samhälle som diskriminerar. Ger medborgarna olika värde och möjligheter.
Använder vi oss av rätt budskap? Histo­rien har ju en tendens att upprepa sig trots att dem vi samtalar med inte vill ha en välfärd som den ser ut idag.
För 30 år sedan, 1982, rev den nytillträdda socialdemokratiska regeringen upp den borgerliga regeringens beslut om att försämra sjukpenningen, då blev det heller ingen karensdag. Jag upplever att vi får bevaka och rätta till efter varje gång borgarna drar fram. Jag inser mer och mer vikten av att vi talar politik i det vardagliga samtalet, även fackföreningens lagliga rätt finns genom politiska beslut.
Hur borgarna än försöker så tror jag på socialdemokraterna. Vi ger oss inte, även vi har ett mål eller hur? Vi ska skriva historia idag och för framtiden.
Lena O Jenemark
Facklig/politiska ansvarig
Gunnar Dafgårds Arbetsplatsklubb