”Ingen svensk författare är så buffligt besluten som Bosse Gustafson att inte ställa sig in”, skrev Karl Vennberg i mitten på sjuttiotalet. Då var Gustafson också en stridbar kolumnist i Aftonbladet. Han kallade sig demokratisk socialist som Palme, stack gärna ut hakan och attackerade maktens auktoriteter, världsliga som kyrkliga. Hans åsikter, böcker och artiklar vållade ofta en intensiv debatt. Det var liksom meningen, Gustafson valde alltid ämnen som var brännande och aktuella.
Han föddes 1924 i Göteborg och utbildade sig till målare och grafiker i unga år. Men bytte tidigt karriär och började frilansa i Stockholmspressen på femtiotalet, det föll sig snart naturligt att också börja skriva skönlitterärt. Debuten kom 1959 och Gustafsons kanske mest kända roman, den romantiska thrillern Kungsleden filmatiserades i mitten på sextiotalet. Där­efter kom en lång rad provokativa och samhällskritiska romaner. Precis som i sitt journalistiska skrivande ställde Gustafson allvarliga frågor till dem som bar ansvar för ett visst missförhållande i samhället.

Trots att han verkar ha varit en författare i ropet fram till början av åttiotalet, så har han hamnat i ett sorts historisk skugga. Inte många känner till honom idag. Han avled 1984. Någon har kallat Gustafson Sveriges mest underskattade författare, vilket väcker åtminstone mitt intresse.

I Kritstrecket (1961) använde han personliga erfarenheter från barnbyn Skå utanför Stockholm, för att ta upp problem inom skolan. Press från 1968 granskar kvällspressens ”hets” mot privatpersoner, det vi idag kallar mediadrev. 1973 kom romanen U, där häcklas det svenska sjöförsvaret som Gustafson menar mjölkar staten på pengar, grundat på tveksamma påståenden om sovjetiska spionubåtar i svenska farvatten. Den kritiken fick han väl äta upp när den ryska ubåten U 137 gick på grund i Blekinge skärgård 1981.

Det som fick mig intresserad av Gustafssons författarskap var hans sista roman, den heter kort och gott Q, från 1979. I den vänder författaren ut och in på historien och låter Hitler ockupera Sverige istället för Norge under andra världskriget. Romanen är en uppgörelse med förrädarens psykologi, vår egen Quisling heter Örjan Grüber. Det är hans tvillingbror, den rullstolsbundne Ulf, som skildrar Örjans liv från ung idealist till landsförrädare och sitt eget folks bödel.

Bosse Gustafson må vara bortglömd, men han har ännu en liten post i Nationalencyklopedin. Nu läser jag hans roman Nedräkning från 1975 och misstänker att huvudpersonen Axel Scriver är ett beslöjat porträtt av Stig Dagerman om han hade överlevt och blivit gammal. Det är en romanidé i min smak. Axel var en gång ett litterärt geni men är nu en alkoholiserad ledamot av Svenska akademin, i färd med att skriva sina memoarer. Både Q och Nedräkning är spännande och väl uttänkta romaner, vilket får mig att tro att Gustafson säkert har en hel del beundrare kvar därute i den stora läsekretsen.