Kycklingfabriken i Mörbylånga har blivit Ölands största industriföretag

Att allt fler varslas inom livs­medelsindustrin är inget som märks av på Guldfågeln på Öland. Här är det inte tal om några ned­dragningar, tvärtom. De anställ­da ser framåt mot 2013 med tillförsikt.
För åtta år sedan försvann mejeriet i Borgholm, för sex år sedan var det dags för Procordia (Önos) i Färjestaden. Men på Guldfågeln i Mörbylånga kan de anställda känna sig trygga. Det här är ett företag som går mot strömmen, som nyanställer istället för att varsla. De senaste tio åren har omsättningen fyrdubblats. Guldfågeln är idag det största företaget på Öland, är till och med den största industrin i sydöstra Småland.
– Jag var 18 år när jag började här. Det har hänt mycket under de år som gått, både på gott och ont, berättar Inger Jogmark som jobbat i 37 år på kycklingfabriken.
Jag träffar henne ute i produktion där hon håller koll på marinerade kycklingfiléer som glider fram på linjen framför henne. Hon jobbar vid denna station i två timmar innan det är dags att rotera. Det här är en regel som de håller hårt på, att ingen ska jobba med arbetsuppgifter som har samma belastning i mer än två timmar. Det är säkert också en av förklaringarna till att sjukskrivningarna gått ner, både de långa och de korta.

Ofattbar förändring
Inger Jogmark berättar att de var 50 anställda på fabriken när hon började, idag är de 338 kollektivare.
Hon jobbar sedan tio år tillbaka i förädlingen men började sin yrkesbana i slakt och uttag. De slaktade 5000 kycklingar om dagen, allt gjordes för hand.
– När vi ökade till 10000 kycklingar om dagen var det jättestort, ja nästan ofattbart, minns hon.
Det ska jämföras med de 85000 kycklingar som de slaktar om dagen idag. Att det handlar om stora mängder kan man se. Det är ett virrvarr av linjer i taket med kycklingdelar som far fram i rask takt. Dessa delar tas vid olika löpande band om hand av anställda som kontrollerar, finputsar och packar kycklingen. Arbetet sker i högt tempo. Det är ganska så kallt och blött i lokalerna. Det förekommer fortfarande också en hel del handarbete som sliter på kroppen. Någon idyll är det definitivt inte.
Men Inger Jogmark säger att hon har klarat sig bra från skador, hon har visserligen ständigt lite ont men inte mer än hon klarar att jobba utan att ta värktabletter.

Träffades på jobbet
Inger träffade sin man på fabriken för 30 år sedan. Det är inte ovanligt. Det finns många par som jobbar här. Men Ingers man jobbar inte kvar, han har bytt jobb. Han är sex år äldre och har nu inte många år kvar till pension.
– Jag skulle gärna vilja gå i pension samtidigt som han, åtminstone skulle jag vilja gå i delpension, säger hon.
Vi talar om ett av kraven i 2013 års avtalsrörelse, arbetstidsförkortning i form av avsättning till pension. Det tycker Inger är en bra idé. Hon får något drömmande i blicken när vi pratar om det.
– Tiden går så fort. Rätt som det är har man fyllt 65 år. Jag ser fram emot att kunna gå i delpension. Jag sparar lite varje månad för att kunna gå tidigare. Det skulle verkligen vara gudomligt att kunna trappa ner, kanske jobba tisdag till torsdag och vara ledig från och med fredag till och med måndag.
Tina Thuresson, klubbordförande, som stått bredvid och lyssnat, håller med. Hon skulle inte heller ha något emot att så småningom kunna trappa ner och jobba lite färre dagar i veckan. Men hon är betydligt yngre och pension är inte direkt det som hägrar just nu.
Nej, det som uppfyller henne just nu är det relativt nya uppdraget som klubbordförande.
– Du är jätteduktig, säger Inger med ett uppmuntrande leende.
Inger tillhör de 60 procent som är medlemmar. Den siffran är Tina Thuresson inte alls nöjd med. Hon vill att alla ska vara med.
– Det vanliga klubbarbetet har tyvärr fått gå före värvningen. Det är först nu jag känner att jag börjar komma i kapp och att det inte ligger något gammalt kvar som jag måste ta tag i.
Hon berättar att hon varit osäker på om hon skulle klara av det hela. Det är en ganska så stor fackklubb som hon är ansvarig för.
– Det har gått över förväntan. Jag har fått mycket positiv respons. Men jag har fortfarande mycket kvar att lära. Det har bara gått åtta år sedan jag sadlade om till jobbet på Guldfågeln från att ha varit bondkärring. Jag mjölkade 100 kor två gånger om dagen, sju dagar i veckan.
• Hur hamnade du på Guldfågeln?
– Jag skilde mig och ville göra något annat. Jag ville ha ett jobb som jag inte tog med mig hem. Många sade till mig att inte söka jobb på Guldfågeln men jag gjorde det i alla fall.
Och det har hon aldrig ångrat, låter hon mig förstå. Hon började med att jobba tvåskift. Det dröjde inte lång tid innan hon blev invald i klubbstyrelsen. Idag jobbar hon dagtid och har blivit allt mer fackligt aktiv, förutom uppdrag i regionen så sitter hon också i förbundsstyrelsen.
– Att sitta i förbundsstyrelsen är spännande och kul men roligast är medlemskontakten, säger hon med eftertryck.
Hon lägger en hel del tid på att stötta andra klubbar. Inte minst då blir hon medveten om hur bra de har det på Guldfågeln.
– Vi är ganska så bortskämda när man jämför med hur det ser ut på andra arbets­platser, säger Tina och får medhåll av Inger.
De är båda rörande överens om att företaget har en bra personalpolitik, att jobbet i sig inte är så roligt alla gånger men att det vägs upp av den omtanke som företaget visar sina anställda.

Bättre koll på arbetsmiljön
Lite längre ner i lokalerna håller Peter Nilsson ett vakande öga på kycklingdelar som dränkta i kryddblandning ska frysas och säljas i formar under namnet familjekyckling. Han är skyddsombud och har jobbat på fabriken i tio år och tycker att de får allt bättre koll på arbetsmiljön.
– Antalet sjukskrivna har gått ner men det är svårt att komma bort från att arbetet inte är det lättaste, säger han.
Tillbudsanmälningarna fungerar allt bättre, berättar han stolt. Det här är något som de verkligen jobbat med, att få arbetskamraterna att anmäla alla typer av tillbud.
När det gäller olyckor har det inte hänt något allvarligt på länge, men alla olyckor anmäls självklart också.
Han säger att de månar om varandra och är uppmärksamma på om någon har ont och far illa.
– Det är en bra stämning. Det är ett måste på ett sådant här ställe, säger han.

Föddes i Slovakien
Det är ganska många av de anställda som inte är födda i Sverige, som Emilia Nyblom. Hon är född i Slovakien och kom till Sverige för tolv år sedan och har jobbat på Guldfågeln i åtta år.
När vi pratas vid så avbryter hon tillfälligt sitt arbete vid linjen där hon klipper bort brosk från kycklingdelarna. Det ser ganska slitsamt ut. Hon betonar att hon roterar, att hon aldrig står längre än två timmar vid samma ställe.
– Jag gillar mitt jobb. Jag har bra arbetskamrater, säger Emilia.
Hon har nyligen varit på medlemsutbildning, något som hon uppskattade då hon inte visste så mycket om facket fast hon varit medlem länge. Hon var också nyfiken på vart medlemsavgiften gick. Det har hon nu fått svar på, att det är till a-kassa, försäkringar, förhandlingar, studier med mera.

Länk mellan drift och underhåll
Inte långt därifrån håller Fredrik Thorslund koll på kycklingdelar som far runt strax ovanför hans huvud. Han började på fabriken 1989 och är idag linjeansvarig, fungerar som en länk mellan drift och underhåll. Han är också vice klubbordförande.
– Det var mycket tuffa tider när jag började, jag visste knappt om jag skulle ha något jobb kvar på kvällen eller inte, berättar Fredrik och fortsätter:
– Den ledning vi har idag har inneburit ett lyft för företaget. Den är duktig och bra att ha att göra med fackligt. Sedan vi fick denna ledning har det ständigt gått allt bättre för oss. Vi anställer allt fler. Det är inte tal om några varsel. Man kan definitivt känna sig trygg här.