Att det behövs ett starkt fack blir man medveten om när man tar del av arbetsgivarnas krav i årets avtalsrörelse. Det är en mycket mörk bild som arbetsgivarna målar upp av livsmedelsindustrins framtid. Frågan är om den är sann. Ju mer dystra som framtidsutsikterna framställs ju större acceptans skapas för att hålla lönerna nere. Att det finns företag som det går väldigt bra för talar arbetsgivarföreningen tyst om, när det är avtalsrörelse. Som till exempel Guldfågeln på Öland som fyrdubblat sin omsättning de senaste tio åren.
Problemet med arbetsgivarföreningens linje är att den är både för defensiv och för aggressiv. Att införa ökad flexibilitet med långa arbetsdagar på elva timmar utan att betala för det är bara konstgjord andning. Det kan rädda jobb på kort sikt, men det kommer också att sänka omvandlingstrycket och göra jobben i livsmedelsindustrin till återvändsgränder. Företag utan förnyelseförmåga och med allt för låg lönsamhet kommer att överleva.

Istället för att tala om behovet av sämre arbetsvillkor borde Li göra det motsatta, alltså undersöka möjligheterna att erbjuda bättre villkor. Hur kan parterna tillsammans utveckla branschen? Hur kan jobben bli mer kvalificerade, mer produktiva och attraktiva? För att svara på den frågan måste man angripa pudelns kärna, nämligen: Hur kan industrin ta mer betalt för sina produkter? Handeln har ett övertag som heter duga. Industrin pressas att gå med på allt lägre priser. Marginalerna krymper för industrin medan de ökar för handeln. Och i takt med att handelns egna märkesvaror ökar så minskar industrins marginaler ytterligare. Men att kritisera handeln och ta striden vågar inte industrin. Istället är det livsmedelsarbetarna som får betala.
Men fackföreningsrörelsen är inte tyst. I Norden kräver livsmedelsarbetareförbunden att kedjorna ska sluta pressa livsmedelsindustrin, och om inte kedjorna klarar detta måste lagstiftarna ta sitt ansvar. Vad gör arbetsgivarna? De tiger still!

Istället för att öka förädlingen av varorna så som Guldfågeln i Mörbylånga gjort och kräva mer betalt för dem, vill man hålla livsmedelsarbetarnas löner nere genom att frysa lägstlönerna. Om det kravet blir verklighet innebär det att många livsmedelsarbetare inte får någon lönehöjning alls. Det är många som inte tjänar mer än vad avtalet säger. Ofta handlar det om dem som jobbar på mindre företag som saknar fungerande lönesystem. Men även på större företag är det avtalets lägsta lön som gäller.
Arbetstidens förläggning har alltid varit en stridsfråga. Avtalsrörelsen 2013 är inget undantag. Det arbetsgivarna länge har eftersträvat är full flexibilitet och att det ska vara möjligt att schemalägga elva timmars pass, fem dagar i veckan. Adjö till fritid och familjeliv! För att inte tala om hur hårt så långa arbetsdagar skulle slita på kroppen i en tuff bransch som livsmedelsindustrin.

Det är sådana här krav som de fackliga företrädarna har att hantera. Krav som de vet innebär en försämring som ingen livsmedelsarbetare skulle kunna acceptera. För­handlingarna sker på central nivå. Men om arbetsgivarna får som de vill ska löner och arbetstider göras upp lokalt, helst individuellt, utan inblandning av facket. De vet att en ensam arbetare på en arbetsmarknad med ökande arbetslöshet inte är stark och det vill de dra nytta av.
Själva är arbetsgivarna välorganiserade. De samordnar också sina krav och pratar ihop sig men talar inte lika högt om det. Det är inte trovärdigt att å ena sidan själv vilja centralisera sig och å andra sidan ställa krav på decentralisering.