Allt som byggts upp under åren för att skapa ett tryggt samhälle håller på att rinna ut i sanden.
Det ena företaget efter det andra läggs ner, företag flyttar sin produktion utomlands. Eller så varslar de personal på grund av vikande siffror. Just nu så är 7,1 procent av Sveriges befolkning arbetslösa, en siffra som betyder 356 000 människor. Ändå sägs det att jobben finns där ute. Då ställer jag frågan: Var finns jobben? Och hur kan så många vara arbetslösa?
Arbetslösheten blir mer och mer påtaglig för varje dag som går. Nya rubriker om företag som går dåligt och arbetarnas situation pryder tidningarna. Det är våra arbetskamrater, vänner och familj men även vi själva som det drabbar.
Men det finns flera andra viktiga områden vi inte heller får glömma bort.
Barnomsorgen till exempel, vi måste tänka på att de som arbeta där hjälper oss att forma barnen genom pedagogiken och ger grunden inför framtiden. Därför är det viktigt att vi följer de läroplaner som skrivs. Men också att det skall vara tillräckligt med lärare per antalet elever för att kunna stimulera den enskildes behov.
Det är också hemskt att höra hur de äldre inte fått sina mediciner, är undernärda, eller att trygghetslarmet är avstängt. Varannan dag slår någon person i Sverige larm till Socialstyrelsen om missförhållanden inom äldreomsorgen. Det visar en granskning som Dagens Nyheter har gjort. Det säger en hel del om hur äldrevården ser ut idag och framöver.
Det här är bara några av många områden som försämras och vi måste göra något åt det innan det är för sent. Vi är väldigt duktiga i Sverige på att stötta och hjälpa andra länder på många olika sätt. Självklart är det bra för att den hjälpen är välbehövlig.
Men jag tror att vi också måste börja få upp ögonen för vad som faktiskt är på väg att hända här och nu. Jag vill inte leva i ett samhälle där strävan ska vara ”hungriga vargar jagar bäst”. Det skrämmer mig och säkert många andra. Alla ska ha rätt till utbildning, arbete, och sjukvård med mera. Det är inte min plånbok som ska avgöra om jag är frisk eller inte.
Emma Jerrelind