När vinterkylan biter är det svårt att tro att vår jord samtidigt blir varmare. Men så är det. Nyligen kom till och med Världsbanken med en klimatvarning, stödd på tyska Potsdaminstitutet: Om inget görs kan medeltemperaturen på vår planet vara inte 2 utan 4 grader högre år 2100. Havsnivåhöjningen uppgår redan till drygt 3 mm per år, mer än vad FN:s vetenskapliga klimatpanel siade om 2007. Frekvensen extremväder har också ökat. Och ytan av Arktis sommaris har halverats på femton år.

Det är dåliga nyheter. Sådana förändringar kommer på sikt att drabba oss alla – men allra värst våra medmänniskor i tropiska och subtropiska länder med redan idag sinande brunnar och torra eller översvämmade matjordar. Klimatkrisen är ju ingen vanlig miljöfråga, den handlar i grunden om fattigdom, ohälsa och orättvisor.

Att FN-mötet i Quatars huvudstad Doha i december slarvade bort alla chanser till kraftfulla åtgärder är inget annat är en krigsförklaring mot mänskligheten. Störst ansvar bär USA, som med 5 procent av världens befolkning orsakar 25 procent av klimatpåverkan. Kina och Indien bör också klandras.

Ett beslut klubbades: Kyotoprotokollet – som dock bara omfattar 15 procent av alla klimatutsläpp – skulle löpt ut på nyåret men får vara kvar. Bra, eftersom det är världens enda bindande avtal. Men mindre bra att det förlängdes till 2020; det blir en frestelse att ligga lågt med arbetet på det långtgående avtal, Durbanpaketet, som man hoppas skall vara färdigt 2015 och sedan börja gälla från 2020. Illa var också att Doha inte fyllde på med rejäla pengar i den viktiga klimatomställningsfonden för fattiga länder.

Dags för klimatångest, alltså? Nej. Men EU:s insatser och goda nationella exempel blir nu A och O. Sverige borde till exempel införa kraftfulla styrmedel för att bli helt utsläppsfritt 2050 och inte följa den halvmesyr som föreslås i Naturvårdsverkets Färdplan 2050, överlämnad till regeringen strax före jul.

Men tyvärr är det politiska trycket i klimatfrågan just nu alldeles för lågt. Statsministern talar inte ens vackert om vad Sverige gör – och regeringen satsar på tok för lite på åtgärder trots att det finns väldigt mycket att göra. Socialdemokratins Stefan Löfven och Magdalena Andersson har hittills försummat chansen att på ett inspirerande sätt gifta ihop ekologisk omställning och grön näringspolitik. Kika på vad Göran Persson åstadkom för tio år sedan, med sina 6 miljarder till 160 kommuner, företag och organisationer som jobbade med resurs-effektivisering, förnybar energi, kollektivtrafiksatsningar och så vidare!

Folkpartiet slåss för kärnkraft, kristdemokraterna bryr sig inte om miljön. Och Stureplanscentern – som kidnappat Olof Johanssons gamla fina gröna landsbygdsparti – odlar libertarianska drömmar om ett Sverige med avskaffad skolplikt, plattskatt, månggifte och en förkrympt stat.

Så vad återstår? Miljö- och vänsterpartierna förstås, de är skickliga gröna banerförare. Annars hoppas jag mest på progressiva krafter utanför politiken. Forskare, biskopar, företagsledare – upp till kamp!