Ordet precisionsbemanning träder först fram inom managementlitteraturen i början av 00-talet. Det definieras som ”en strävan hos arbetsgivaren att betala exakt rätt mängd arbete vid varje givet ögonblick”.
Lusen tar en paus och funderar över förklaringen. Ett mynt faller ner i hans enarmade bandithjärna. Han drar i spaken och ser den första förekomsten av ordet i fackliga sammanhang, det kan dateras till 2005 (FTF nr 3 2005). Där beskrivs det som ”en maskin som förvandlar personal till robotar”.
– Är precisionsbemanning och precisionsbombning samma sak? undrar Lusen och drar i spaken igen.

I tidningen Arbetet (före detta LO-tidningen 2010/06/18) står att fokus i precisionsbemanning ligger på arbetstider, anställningsformer och inhyrning.
På LO-kongressen 2012 står under punkt 17 (motioner och utlåtanden) att precisionsbemanning blir allt vanligare och att konsekvenserna är skadliga. Det finns ett pris som arbetstagare och samhälle måste betala i form av otrygghet, utslitning, utarmning, lägre anställningsgrad och fler sjukskrivningar. För fackföreningarna medför det lägre organisationsgrad och minskade möjlighet att bedriva facklig verksamhet på arbets­platserna.
– Är det själva poängen? undrar Lusen och läser en lång artikel om USA:s krig i Irak och den amerikanska krigsmaktens användning av olika bemanningsfirmor som hyr ut soldater. Det är svårt att hålla isär det ena från det andra. Saker behöver inte vara önskvärda i sig men de är ofrånkomliga ungefär som de civila offren i de moderna Natokrigen för demokrati.

Precisionsbombning är nog inte så illa menat. Det är bara företagens försök att undvika att köpa arbete som de inte behöver och slippa betala dyrt för arbete som de behöver, när efterfrågan är större. Den rimliga tolkningen görs på www.arbetsmarknad.se och där dras också den givna slutsatsen.
– Precisionsbombning innebär till skillnad från de flesta andra arbetsgivarstrategier inte någon verklig ökning av effektiviteten. Kostnaderna i form av otrygghet och lägre inkomster flyttas bara från företagen ner till de anställda som får betala ur egen ficka. I början brukade Manpower göra reklam för Nisse, den uthyrde, på ett humoristiskt sätt med det underliggande budskapet att han eller hon vill vara uthyrd. Det gör man inte längre.