Läste i Mål & Medel att arbetarna på Läke­rolfabriken skulle vara ett exempel på framgångsrik kamp. Det håller jag inte med om.
De enda som varit framgångsrika är ägarna och fabriksledningen. Vi på golvet har inte fått något alls egentligen. Bonus säger de att vi får. Men det stämmer inte. Det är ett rent ackord som en trött och slutkörd personal ska slita ihop till.
Wellington har gjort vad han har kunnat och mer därtill, men arbetarna har varit för splittrade och fega. Tror inte att många går därifrån med någon större självkänsla.
Snart ex Läkerolarbetare