Samma dag som Helene Rådberg sa upp sig från sitt jobb fick hon besked om att hennes första diktsamling skulle ges ut av ett respekterat bokförlag. Då hade hon blivit utbränd efter två decennier inom barnomsorgen och under sjuktiden började hon skriva. Född 1950 gjorde hon en mogen debut 1998 med Mellan henne och jag. I fokus står den unga flicka som den vuxna kvinnan en gång var, en flicka som mognar och blir alltmer medveten om att hon måste uthärda andras viljor som viktigare och kanske starkare än sin egen, en underordning som börjar redan nu. Rådberg beträder ett psykiskt ”ingenmansland” och det kan vara smärtsamt. I det yttre skymtar en gammal patriarkal industristad, skogsvägar, dragspelsmusik och hastiga möten på en ”kyssbro”.

Mitt intresse för Rådbergs poesi började för tiotalet år sedan när jag råkade läsa hennes andra diktsamling Hämtar mitt landskap hem från 2000, den är både poetiskt öppnare och politiskt mer rakt på sak än debuten. På något vis var det självklart att det i Stig Sjödins och Bernt-Olov Anderssons efterföljd skulle komma en kvinnlig poet som skildrade arbetarkvinnornas liv i skuggan av bruket i Sandviken. Rådberg är dock klart mer kritisk till bruksandan än till exempel Stig Sjödin, hon ger en vass bild av hård social kontroll, maskinkultur och nedärvt kvinnoförakt.

Dikterna beskriver också det omsorgsarbete som Rådberg har djup erfarenhet av. Hon jämför sin underordning i omsorgen med männens i industriarbetet, med den skillnaden att hennes maktlöshet är dubbel, den grundar sig inte bara i klass, också i biologi, då kvinnan anses naturligt skickad att ägna sig åt vård och omsorg. Hon ser tillbaka på sina år inom barnomsorgen ”slängda rakt ner i det bottenlösa kommunala gapet” och beskriver sig som ett lydigt redskap i det lågavlönade kvinnokollektivet där också en utbildad och ”jämställd” kvinna känner sig som en andra klassens medborgare. Det är den familjeförsörjande mannen och hans arbetsplats som allt­jämt står i samhällets mittpunkt. ”Fritidspedagog. Pigpedagog.” Skillnaden är inte så stor.

Hittills har Helene Rådberg gett ut fyra säregna diktböcker. Idag bor hon i Gävle och har delvis vuxit upp där. En sorts mamma kallad (2006) handlar om moderns livsöde. Boken fick strålande recensioner och blev ett genombrott. Det minnesarbete över ”flickan” som påbörjades i ”stålstaden vid vattnet” fortsätter nu med uppväxten i en lägenhet i 50- och 60-talets Gävle. Fadern är tidigt ute ur bilden och dottern växer upp ensam med sin psykiskt labila mor. Första majtågets slagord ”skvalpar bara på ytan”, skriver Rådberg i sin uppgörelse med könsrollens och moderskapets mörkaste sidor, som varken perplexmascaran eller läkarexpertis rår på.

Rådbergs egen väg till läkning och självaktning gick genom skrivandet, att med ord få syn på det som förtrycker och det som frigör. Det blev nödvändigt att skapa egna ord för bekräftelse, att se sig själv genom ord. Den möjligheten hade inte farmor, inte heller hennes mor. Den senaste samlingen Det gula rummets små terapistycken (2008) är också politisk poesi om den underbetalda och självuppgivna kvinnliga om­sorgsarmén i de lägsta kommunala hierarkierna.