Snart dax för det stora bråket
”Det är förunderligt hur lite som ibland behövs för att tillvaron ska upplevas som meningsfull.”
Utanför fönstret till mitt arbetsrum står en hög och ståtlig tall. Den står där varje dag. Samma tall, på samma fläck. Ändå är det aldrig riktigt samma utsikt. Är det januari och snöglopp är den täckt med vita drivor, grenarna tyngs och närmast slokar av all tung snö. Men så kommer en storm utan snö och tar fram barren igen. Då skimrar den i blågrönt. Ju kortare kvicksilverpelare desto blåare tallbarr.
I februari lyser solen från högre höjd och plötsligt upptäcker jag stammen igen. Som om kylan eller det korta ljuset hindrat mig från att se den. Eller så var den inmurad av snö? Jag minns inte längre. Men jag ser tallen på nytt, i det nya ljuset, med brun/orange skimrande bark kring stammen. Mars bjuder dagar med dagsmeja. Och tallen blir helt snöfri. På något underligt vis får ljuset de gröna barren att dra mot rött. Och i toppen börjar det skymta några kottar.
Det är där som skatparet har sitt bo. Direkt efter midvintersolståndet började de att se till sitt rede. I januari var de inte överdrivet verksamma, men de arbetade alla dagar. Även när det snöade. Nu, när riktiga våren är här, jobbar de hela tiden. De bygger till, bygger ut och förbättrar. Hastar rent av, för att hinna bygga så mycket som möjligt. Hit och dit för att hämta. Fram och tillbaka, upp och ner. Ibland sätter de sig på någon av de nedersta torra tallkvistarna och bryter av en lämplig pinne med näbben.
En dag ser jag i köksfönstret hur den ena skatan kommer flygande med en alldeles för tung gren. Den tynger ner henne så hon tappar höjd och måste flaxa frenetiskt för att komma upp igen. Jag går från fönster till fönster och tittar. Håller andan av spänning, hoppas att hon ska klara det. Men det gör hon inte. Halvvägs upp mot toppen fastnar den långt utstickande grenen i trädet och hon tvingas släppa taget. Av rekylen får hon ett bakåtkast, men återvinner snabbt och elegant balansen och dyker för att hämta sitt kap.
Men väl nere har hon glömt vilken pinne hon tappade, istället för den långa, tunga, tar hon en tunnare, mer lämplig och flyger upp med den.
Medan jag iakttar fåglarna och funderar på hur årets växlingar kan avläsas i färgskalan på en tall funderar jag. Över det jag ser och livet i allmänhet. Det är förunderligt hur lite som ibland behövs för att tillvaron ska upplevas som meningsfull.
Jag minns min reumatiskt handikappade moster som de sista trettio åren inte tog sig ur bostaden: hur ivrigt hon redogjorde för vad flugsnapparen och talgoxen hade för sig vid fågelbordet. Och min pappa som med envetet stillasittande lyckades få en sädesärla att äta ur sin handflata.
Då hörde jag deras berättelser om vad de sett med överseende, och ett småleende. Nu är jag likadan, och längtar till dess att skatorna ska få ägg att vakta.
Då börjar stora bråket!
För i en tall lite längre bort finns två fågelbon, måsparets och kajornas.