Språket som vapen
Boktitel: En hemstad • Författare: Kristian Lundberg • FörlagWahlström & Widstrand, 2013 • Prosa • 228 sidor
—
”Det är staden som är huvudpersonen, det är Malmö som är både ingången och utgången” skriver Kristian Lundberg i sin senaste bok En hemstad. Framförallt är det den dolda naturen hos subjektet Malmö som gestaltas; trappuppgångar, de befolkade parkbänkarna, inredda vindar, pissoarer, kyrkogårdar.
Berättelsen reser sig ur bottensatsen av Malmös undre värld. Texten sveper fram igenom Malmös gator. Dessa gatunamn blir som anhalter genom det urbana landskapet.
Boken är den andra uppföljaren till den uppmärksammade arbetsskildringen Yarden. I En hemstad står inte kroppsarbete i fokus, utan snarare en annan förnedring kopplat till klass.
De tandlösa kvinnorna som säljer sina kroppar intill gravgårdar, de unga männen som bedövar sig på Explorer och det fattiga barnets tomma kylskåp. Och mamman som alltid sitter ensam i detta kök där hon skriver på sina maniska klagobrev. Instängd i sin egen mentala sjukdom. Det är alltid samma mani, men på olika adresser.
Centralt för boken är också en tematik kring författandet som sådant. Vem äger berättelsen om staden? frågar sig författaren. Vilka berättelser får utrymme i diskursen om det nya Malmö?
Till viss del äger Kristian Lundberg själv en skärva av Malmös berättelse, som det vapnet han besitter i kraft av sitt språk.
Ett språk som alltid har placerat honom i en priviligerad position jämsides den arbetarklass han väljer att skildra. Språket är massivt frammanande på en lyrisk prosa. Ibland blir formuleringarna för högtravande, men boken är som klarast när språket får andrum och låter gravljuset flamma i mörkret.