Aforismer är omsorgsfullt odlad skrivkonst som fungerar som ögonöppnare och tankeväckare. Rolf Fridholm skrev sådana rader i dagstidningar och gav ut dem i tunna, tunna böcker. Han dog i mars 2010, 75 år gammal.
En del författare behöver omtalas då och då för att inte falla i glömska och Rolf Fridholm är en sådan skör varelse. Lusen tar gärna på sig uppgiften bara han finner någon anledning och nu har ju faktiskt en infunnit sig.

Unga män bränner parkerade bilar och det pågår en massmedial debatt om varför de gör det. En del säger att det beror på ökade klyftor, hopplöshet och vrede, och några säger till och med att det beror på alliansregeringens politik. Andra att dessa unga män (det är sällan kvinnor) helt enkelt tycker om att bränna bilar, ungefär som fotbollshuliganer tycker om att slåss. Bilar brinner som facklor i natten och journalister kommer och frågar varför de gör på detta vis.
Det är inte säkert att de unga männen ens tycker illa om bilar, tvärtom. Det är fullt möjligt att de gillar dessa maskiner och just därför tänder eld på dem. Möjligheten att projicera förklaringar är oändliga.

När Rolf Fridholm började skriva om bilar på 70-talet var det fortfarande de många trafikoffren som stod i fokus. Han skriver i inledningen att han trodde att det skulle gå lätt att skriva, att bilarna var en outtömlig källa som svårligen skulle kunna sina. Men så var det inte. Funderingar torkade många gånger ihop och hjärnan gick på tomgång. Boken ”Bil-djävlar” kom 1972.
Här är några av hans bästa aforismer.
”Betänk: Att en bil är helt ofarlig – utan människan.”
”När nu bilen ändå ska härska över människorna och samhälle – borde vi ge den en motsvarighet till våra kyrkor.”
”Människan lever icke av bröd allenast. Hon har bil också.”

– Det är klart att om det var min bil som brann på parkeringsplatsen skulle jag bli förbannad. Den har jag skött om och den har blivit det fulländade fordonet för att ta sig från punkt A till punkt B. Det är en silvergrå Toyota Corolla, touring, från 1999, säger Lusen.