På 80-talet reste jag på ett par författarturnéer i Norrland tillsammans med Karl Rune Nordkvist. Vi hade båda arbeten vid sidan av skrivandet, Karl Rune vid järnvägen, jag inom arbetsmarknadsverket.
Under bilresorna talade vi om arbetslösheten, som då kunde rusa iväg till drygt tre procent. Karl Rune hade en idé hur arbetslöshetsproblemet kunde lösas och undrade om jag kunde påverka AMS-ledningen att genomföra den.
Han ansåg att AMS borde utbilda 15 000-20 000 konferensdeltagare, som skulle få till uppgift av myndigheter och företag att delta i konferenser och lämna rapport till uppdragsgivaren. Ingen lär sig ändå något under konferenser så det spelar ingen roll vem som är där, hävdade han och sa att utbildningssatsningen skulle ge samhället många fördelar.

Myndigheter och företag skulle fortsätta att genomföra konferenser men inga anställda behövde resa iväg utan kunde arbeta som vanligt, vilket skulle höja produktionen. Konferenshotell och kursgårdar slapp permittera personal och de utbildade konferensdeltagarna skulle minska arbetslösheten.
Enda risken var att konferensdeltagarna kunde få besvär med hälsan, då de varje vecka tvingades genomlida konferensernas vällevnad. Men problemet kunde lösas genom hälsoinformation under konferensdeltagarutbildningen.
Jag försökte men fick aldrig gehör för hans tankegångar på AMS-nivå.

Sen dess har arbetslösheten vuxit med åtskilliga procent men konferensdeltagarutbildningen är ännu ett obearbetat fält.
Med tanke på entreprenörsandan och den fria företagsmarknad som invaderat arbetsmarknadspolitiken kanske hans idé numera skulle kunna vara genomförbar. Den är inte sämre än att ägna utbildningsdagar åt att sitta i fotbad, måla om målade möbler, se på film, spela kort eller andra dagsverken som förekommer i arbetsmarknadspolitiken.
Vad sägs om förslaget, Hillevi Engström? Sitter det inte som en smäck i utbildningsbranschen? Närmare arbetsmarknaden än så här kan ingen som drabbats av arbetslöshet komma.