Jag sitter och tänker på att snart drar semestern igång. Vet att många av oss har gått ner i någon form av sparlåga och räknar ner dagarna. Jag har
i år fått tidig semester och känner att det behövs, eftersom jag jobbade hela förra sommaren. Mina kolleger säger att jag inte behöver semester, eftersom jag nyss var borta i två veckor.
Dessa två veckor spenderade jag och min make i Sydkorea och Japan. Jag har aldrig varit i ett icke västerländskt land förut, dessa två veckor var fulla med vanliga reseintryck samt ett stycke kulturkrock. Koreanerna är väldigt vänliga och nyfikna på allt som har med övriga världen att göra. Jag är en väldigt lång och ståtlig dam vilket gör att jag inte smälter in så bra. Det känns lite underligt och roligt att gå i mataffären och småtjejerna som man möter, fnissar och pratar med varandra, och när man går förbi stannar de upp och sträcker på sig och övar på sin engelska med ett ”hello” och gör en Silvia-vink.

Men det som skiljer sig rejält från Sverige är den hierarki som finns i samhället och som är baserad på ålder och titel. Det var mycket bugande. Och vad gör jag de första gångerna: Jo, jag niger. Det är mitt sätt att visa respekt tillbaka.
När vi anlände till Tokyo, blev jag lite besviken faktiskt. Jag hade en helt annan förväntad bild av staden. Jag hade inbillat mig att Tokyo skulle vara fullt av hightech som flygande tåg, blinkande teveskärmar överallt, och massor av hippsters i Tokyoversion. Vad fel jag hade! Tokyo är som vilken storstad som helst, fast på en mycket mindre yta. Det finns få Tokyobor som har klippt en gräsmatta.
Dags att vi slutar gnälla och njuter av våra öppna ytor istället! I sommar ska jag passa på att njuta av mitt hus. Det finns massa måsten med hus och trädgård. Men jag ska njuta av det. Passa på att jobba i solen, unna mig en kaffe och en glass när inspirationen tryter.

Det jag tar med mig från vårens resa är en filosofi från tempelområdet Nikko norr om Tokyo. Där samexisterade buddism och shinto, vilket de gör på många platser i Japan. De två religionerna beskyddar varandra. I en av tempelbyggnaderna hade konstruktörerna vänt en pelare åt fel håll med flit. Detta är för att man aldrig ska bli helt färdig med något, för då har man inget att sträva emot och då försvinner människans drivkraft. Med denna filosofi ska jag arbeta med mitt hus och med allt annat som kommer i min väg. Man kommer aldrig fram för man hittar alltid nya vägar att upptäcka. Med detta gör jag ett avstamp och öppnar ett nytt kapitel med ett giftemål. Jag heter numera Borck i efternamn. Glad sommar på er mina kamrater!
Av Rebecca Borck,
såskokare på Dafgårds i Källby